»Om jag kommer ihåg det? Herre min Gud, tror herrn att en kvinna glömmer sådant, om hon också blef aldrig så många hundra år? Den som tror det, den känner oss illa. Vi kunna glömma mycket, vi också, liksom karlarna; men aldrig glömma vi något som har sammanhang med honom som vi fästat oss vid, sak samma om han blifvit vår make eller inte. Jag minns nog när Granke lefde, jag ... när vi sutto och talade om det förflutna, de få stunder jag fick ha honom hemma! Hur jag mindes hvarenda liten omständighet vid vårt första sammanträffande, hvart ord som fälldes — och han satt och hörde på han, och mindes ingenting! Men det är så med karlarna, de ha så mycket annat och viktigare att tänka på, så man får inte undra på det, och ingen förståndig hustru får stöta sig på det; vi kvinnor, vi känna ingenting viktigare än vår kärlek, vi! Men nu pratar jag igen ... hvad var det som herrn frågade mig om?»
»Jo, om fru Granke mindes hur frun blef bekant med sin man?»
»Ja nog minns jag det, det är som det skulle varit i går, fast det är öfver femtio år se’n, ja, det är det visst det! Och nog kan jag tala om den historien, om ni har lust att höra på den ... ja, gör er inte till, ni, mitt förlofvade herrskap, och försök inte att inbilla mig att ni hör på ... innan jag sagt tio ord så ä’ ni ute och flyger uppåt väggarna igen!»
»Nej, nu kan tant vara säker om att vi ska höra på,» försäkrade den unga flickan, i det hon gjorde fåfänga ansträngningar för att draga sin hand ur fästmannens, som däremot inte visade den allra ringaste goda vilja att å sin sida släppa hennes.
»Jo jag tycker jag ser det,» menade gumman, i det hon godmodigt och leende blinkade åt mig, »men det är detsamma. Jag vet att jag har alltid ett par öron åtminstone, som höra på hvad jag har att förkunna.»
»Och det med största uppmärksamhet, det kan jag försäkra frun!»
»Ja det tror jag nog, men var så god och inte sätt in det i någon pjäs, det anhåller jag om, för jag vill inte vara något spektakel för publiken.»
»Tycker frun det!»
»Ja, jag tror aldrig de här författarna mer än jämt. Men, skämt åsido, jag ä’ väl inte så rädd heller som det låter. Se nu var det så att min mor dog, när jag var helt ung, och att jag skötte hushållet för min far, som var handskmakare i Stralsund, och vi bodde i ett litet hus helt nära hamnen. Den som har varit i Stralsund, vet att det går en gata ifrån gamla rådhuset och neråt hamnen, och den gatan slutar med ett stort och mycket underligt hus, under hvilket en bred hvalfgång leder ner till sjön och bron där fartygen lägga till. På ena sidan utaf det huset är en spännbåge öfver till ett annat hus, och under den spännbågen mynnar den gatan ut, som vi bodde på. Nu ä’ det vanligt i sjöstäder, att när man bor neråt hamnarna, så får man ofta nog höra af att sjöfolket har tagit ut litet på hyran, och att det vill ta sin skada igen för tvånget ute på sjön. Jag var därför inte ovan vid att höra bullersamma uppträden utanför vår port eller i grannskapet; men en kväll i oktober månad 98 tror jag det var ... jaha, 98 var det ... var det alldeles rasande. Utanför vår port stod just en gammal oljelykta, just ett tocke där vargöga, som det ännu finns här uppåt söder, men som lyste om möjligt ännu sämre än våra göra, och som min far var borta på en klubb dit han ibland brukade gå om kvällarna, hade jag inte brytt mig om att tända ljus, utan satt vid fönstret och stickade på en strumpa vid skenet af lyktan. Vår enda piga, en fet och trind bondjänta från Rügen, var ute i köket och lagade till kvällsvarden åt min far; ty den åt han aldrig ute, utan kom alltid hem på slaget åtta, så säkert att man utan tvekan kunde ställa sitt ur efter honom. Jag var så van att höra de säkra slagen af hans järnskodda käpp emot stenarna långt nere på gatan, så att jag då hade god tid att tända ljus och göra i ordning vårt lilla kvällsbord, innan han hunnit inom porten. Nå, bäst som jag sitter i mina tankar ... Gud vet för resten hvad jag tänkte på, troligen på ingenting egentligen, som ungdomen brukade då liksom nu, får jag höra ett förfärligt väsen på gatan ner åt hamnen. Skrik och svordomar på något främmande språk hördes om hvarandra. Därpå hördes ett buller af springande, en person som sprang förut, och en hel hop förföljare efteråt; jag tyckte att de närmade sig gatan där vi bodde, och mycket riktigt, inom ett ögonblick ser jag en person komma springande barhufvad förbi fönstret; men just som han kom midt för, stupade han mot en uppstående sten och föll rak lång emot gatan. Jag skrek till af förskräckelse, och ämnade just skynda ut för att hjälpa honom, i fall han slagit sig illa, då jag i hast ser ett halft tjog druckna sjömän komma fram i full fart och kasta sig öfver den fallne. Det var ett rysligt ögonblick, som jag aldrig glömmer! Men också förgäter jag aldrig hur den fallne mannen reste sig upp, stark som en björn och skakade af sig de anfallande som om de varit små hundvalpar omkring ett lejon. Jag stod där med klappande hjärta, och alldeles andlös såg jag hur den ena efter den andra af de anfallande kastades tillbaka med blödande pannor från den barhufvade mannen, som tycktes få fördubblad styrka vid hvarje anfall. Men många hundar bli harens död, säger ordspråket, och jag såg tydligt att den stackars mannen skulle duka under för öfvermakten, då jag i detsamma till min stora förvåning och förskräckelse får se min gamle fars järnskodda, långa spanska rör börja bearbeta de anfallandes ryggar och det med sådant eftertryck att de inom ett par sekunder togo till flykten, troligen också skrämda af brandvakternas skramla, som nu hördes på långt håll nerifrån hamnen. I detta ögonblick försvann all min rädsla för tanken att min far skulle råka i olycka, och jag rusade ut på gatan sådan jag gick och stod, följd i hack och häl af Gertrud, eller Trudchen, som hon kallades i hvardagslag, som skrek som om knifven suttit i henne. När jag kom ut, såg jag min far fatta tag i den unge mannen, som nu, sedan angriparna voro borta, var nära att falla omkull af ansträngning och blodförlust; ty han blödde starkt af ett slag i hufvudet och ett öfver vänstra ögat.
»Tag honom under andra armen du, Marie,» sade min far kort och bestämdt — han var alltid sådan; »och låt oss föra honom in!»