»Ach jemine, ach jemine,» skrek Trudchen på sin breda plattyska, »di har schlagen honom dedt!»
»Håll munnen på dig,» sade min far, »och låt oss laga att vi få honom in i rummet, innan nattvakten kommer.»
Och med förenade krafter förde vi nu den nästan helt och hållet vanmäktige mannen in i rummet, där min far och Trudchen satte honom i min fars gamla länstol, medan jag sprang ut i köket efter vatten och ättika, för att tvätta och förbinda hans sår.
När jag kom tillbaka in var ljuset tändt, och min far stod med armen om den unge mannens axlar för att hålla honom uppe i sittande ställning i stolen. Jag steg fram för att börja torka blodet ur den slagnes ansikte, men jag darrade, så att jag knappt kunde hålla skålen med vattnet och ättikan, och Gud vet om jag inte tappat alltsammans såvida inte min far tämligen sträft ropat till mig:
»Stå nu inte där och darra på manschetterna, utan tvätta först såret i hufvudet, som blöder värst; det andra är bara en liten rispa! Men hvad är det då åt dig, kära barn? Jag har aldrig sett dig bära dig så bakvändt åt.»
Och jag tror nog att gubben hade rätt, ty inte vet jag om det var åsynen af blodet och det gapande såret i hufvudet eller om det var minnet af den ohyggliga synen nyss utanför fönstret, då alla störtade sig öfver honom, eller om det var en förkänsla af att jag här såg framför mig den ende man, som jag skulle fatta tycke för i hela mitt lif; men aldrig i all min dar har jag varit så förvirrad som jag nu var. Och när jag så hade fått blödningen från såret i hufvudet att stanna, och skulle börja att tvätta blodet från hans ansikte, som blekt och med slutna ögon hvilade mot länstolens höga rygg, så darrade min hand som om jag hade haft en frostattack. Min far, som under tiden gått till ett väggskåp i sitt lilla arbetsrum, hade därutur tagit fram en långhalsig butelj med millefoliumbrännvin, den enda medicin som fanns i huset, och den enda som han nånsin begagnade, och kom nu fram till den unge mannen med ett fylldt glas af det i hans tanke ovärderliga medikamentet.
»Hur är det med dig, flicka?» ropade han, när han fick se hur min hand darrade, »jag tror, Gud förlåte mig, att du är färdig att dåna bara för en smula blod?»
»Ånej, kära fatter,» svarade jag; jag hade alltid varit van att kalla honom så, ty fast min far var svensk född så var min mor pomerinkare, och vi talade därför en sorts underlig tysk-svenska i huset; »men jag är rädd för att den stackars gossen här får sätta lifvet till, han är ju alldeles likblek och ger inte minsta tecken till lif ifrån sig.»
»Ja en annan gång låter han bli att ge sig i slagsmål,» svarade min far buttert; »galna kattor få rifvet skinn, det är så vanligt det! Vore i alla fall synd på pojken, för han ser hygglig ut. Tycker du inte så med, Miken?»