»Jo, fatter lilla, vore det inte bäst att skicka Trudchen efter stadsfysikern?»
»Vet jag visst! Hvad kan han göra som inte millefoliebrännvinet uträttar lika bra? Hm, tycks vara ett bättre mans barn, den här. Hör på, min gosse, gapa litet nu, så ska du få se på annat slag.»
Men i detsamma som min far förde glaset till munnen på den unge mannen, utstötte han en djup suck, gjorde en våldsam rörelse med handen och slog ut glasets innehåll öfver min fars väst, i det han med stora, förvirrade ögon såg sig omkring och utropade på den klaraste och tydligaste svenska:
»Hvar är jag? Akta er, edra skurkar! Om ni vore ännu tio till, så ska jag visa er att en svensk sjöman inte viker för sådant där byke! Där har du, och du, och du ...» och nu började han slå omkring sig som en galning, till dess han slutligen helt utmattad sjönk ner i stolen igen, och på nytt, men nu med mycket saktare röst frågade:
»Hvar är jag?»
»Jo, du ä’ hos mig, handskmakare Bohm,» svarade min far, »och här ser du Marie, dotter min! Men sitt still nu, för här behöfver du inte slåss, min gosse. Och när jag fått slå i ett glas till utaf medikamentet, så slå inte ut det för mig, ty därtill är det både för dyrt och för godt.»
Och medan min far stultade af in till sitt hörnskåp igen, skyndade jag mig att binda för såret öfver vänstra ögat med en stor bindel som täckte icke allenast såret, utan äfven själfva ögat. Han tycktes nu vara redig, och jag glömde inte på mången Herrans dag den blick han kastade på mig, innan jag täckte öfver ögat; ja, jag kan se den ännu när jag vill.
»Tack!» sade han helt tyst, i det han lutade hufvudet tillbaka mot stolsryggen. »Jag hade en liten syster som hette Marie. Om hon hade lefvat, så hade hon varit lika stor och vacker som ni.»
Ingen hade nånsin förut sagt att jag var vacker, och inte visste jag heller af det själf. Det var ondt om speglar i min fars hus, och inte hade jag mycket tid att spegla mig på heller. Jag visste inte hvarför jag rodnade, men jag kände att jag gjorde det, och sedan var det mången både ond och glad stund som de orden återkommo i mitt minne. Ty ni ska veta, det gick inte så lätt att bli den fattige sjömannens hustru, som ni tror. Men jag skall väl inte gå händelserna i förväg. Min far kom tillbaka med sitt medikament, som han trots alla protester hällde i den unge sjömannen, och efter en god stund hämtade han verkligen så mycket krafter, att han kunde omtala för oss hur han kommit i gräl med de främmande sjömännen. Det hade som vanligt varit för en småsaks skull; han var jungman på ett i hamnen liggande svenskt skepp, och skulle gå upp i staden, då de rusiga sjömännen kommo omkring honom och ville att han skulle taga af sig hatten för dem, därför att de tillhörde en fransk korvett och han bara en simpel handelsskuta. Den unge svensken, som var kort om hufvudet, svarade med att slå hatten af den näsvisaste af de franska matroserna, och inom kort var slagsmålet i full gång.
»Det öfriga känner ni,» sade sjömannen, »och hade inte ni och er dotter varit, så hade de väl slagit ihjäl mig, kan jag tro! Men nu får jag lof att gå, för annars håller väl kapten ett fasligt väsen, när jag kommer ombord igen.»