»Ja,» svarade Gustaf, »och jag begär ingenting bättre! I morgon bittida seglar jag för att söka opp min kapten, så att farbror behöfver inte vara rädd för att jag inte skall hålla mitt ord. Men jag vill ha farbrors löfte på att vänta i två år, ty så lång tid behöfver jag för att läsa mig till kapten. Och när den tiden är förbi, då kommer jag med Guds makt hit till Stralsund på eget däck och då begär jag min brud af farbror, och så hissa vi segel och styra af till mitt hem.»
Min far blef återigen mörk i hågen vid dessa ord, och jag fruktade för att Gustaf skulle ha fördärfvat alltsammans för oss, genom sin oförsiktighet att yttra dem; men hvad min far också tänkte, så sade han likväl ingenting, utan det öfriga af kvällen förflöt mera lugnt och fridfullt än man kunnat vänta. När vi skildes åt, skakade min far och Gustaf hand med hvarandra, och sedan vände min far sig bort, i det han på sitt vanliga korta sätt sade till mig:
»Du skall väl lysa honom ut, du Marie, så att han inte stupar omkull därute i mörkret.»
Och på det sättet fingo vi utan vittnen taga afsked af hvarandra; men att det inte var tid hvarken till långa eder eller försäkringar, det kan ni lätt tänka er. Ett famntag, en trofast kyss, ett par upprepade handtryckningar och ett framhviskadt: »Mod bara, med Guds hjälp se vi hvarandra åter.» Och snart hörde jag på nytt de raska stegen ljuda nedåt gatan. Jag sväljde tårarna och gick in, där jag emottogs af min far, som stod midt på golfvet med armarna i kors, på följande sätt:
»Hur tusan kan man fästa sig vid en tocken där flyttfågel. Tacka vill jag min vän mässingsslagaren, den vet man hvar man har, och han flyttar min själ inte längre än mellan hemmet och klubben. Det förstås, att han är inte så fin och så ung som den där sjöfågeln, men så har han egen gård i stället och burskap, och ...»
»Och grönt hår och ett par elaka pojkar!» bifogade jag litet retligt, ty jag tyckte att min far var bra grym, som nu kunde tala om sådant.
»Ja, det förstås, ni kvinnor ä’ er alltid lika, ni må vara unga eller gamla!» brummade min far och gick in till sig.
Och glad var jag att få vara ensam med min första egentliga sorg, fast den inte var djupare än att hoppet visade mig ett leende framtidslif mellan tårarna. Och när natten var förbi, smög jag mig ut och ner till hamnen. Det blåste frisk vind inifrån land, och Gustaf vinkade gladt och lifligt åt mig från den lilla kustfararens reling, medan fartyget hastigt begaf sig af utåt bukten, där Östersjön fräste och glittrade, så att det snart stod som en tät mur af skum mellan mig och min bortilande fästman, som jag kanske aldrig mera skulle återse.
8.
Ett par kvällar därefter sutto vi åter vid det lilla tebordet, och gumman skulle just på min begäran fortsätta sin berättelse, när Augusta i full fart kom in ifrån köket.