»Frun!»
»Ja, hvad ä’ det nu då!»
»Amerikanska prästen är här med bref ifrån fruns son!»
»Jaså, nå bed honom stiga in då, han skall väl inte stå i farstun och predika heller!»
»Ha ha ha!»
»Gaffla inte nu, utan tänd på ljusena i salen och bed honom stiga in. Och nu får ni ursäkta mig, mitt unga herrskap, att jag går dit ut på en stund, ty fast inte brevbäraren är utaf det allra behagligaste slaget, så är likväl brefvet ifrån min son mig alltid kärkommet nog för att komma mig att glömma det.»
Under tiden hade Augusta tändt ljusen, och nu inträdde prästen, en liten rödblommig, mörklagd karl med ett jovialiskt, fastän något tillgjordt utseende, talande den vanliga amerikaniserade svenska, som man hör af dem, hvilka en längre tid vistats i Förenta staterna, och som den tiden, då ännu just inga emigranter plägade återkomma därifrån, var något tämligen nytt. Samtalet blef dock denna gång helt kort, ity att mannen samma afton skulle hålla ett missionsföredrag i Betelkapellet, och därför icke hade tid att försöka om sitt så ofta misslyckade värf, att göra gumman till läserska. Ty att det var detta den lille jovialiske herrn ville, det kunde man tydligt höra och se, ehuru gumman var honom för slug och för ärlig i sin gammaldagstro. Efter en stund tog han således afsked med några salvelsefulla ord, sedan han passat på att kasta en blick in i det inre rummet, där vi sutto och där grabüschkorten på det lilla bordet fingo en ljungande blick, som fortplantade sig på oss, syndiga varelser därinne, hvilka hjälpte gumman att framhärda i världens förvillelse.
»I kväll slapp jag för bra godt pris,» sade gumman medan hon satte på sig glasögonen och tog plats vid bordet, »jag kunde aldrig tro att det skulle gå af för så hyggligt.»
»Han fick se oss och korten,» sade den unga flickans fästman, »och då kunde han väl inte uthärda längre.»