»Kors ja,» menade gumman på sitt vanliga godmodiga sätt; »karlen är mycket bra och mycket beskedlig; men nog kunde han låta bli att försöka omvända mig, tycker jag. Det borde han väl se, att det inte lönar sig, för den smak kärlet har fått, behåller det i de flesta fall, isynnerhet när det har kommit till min ålder. Men jag förstår mycket väl hur det är; min sonhustru, som jag för resten aldrig har sett, lär vara mycket gudlig utaf sig, och dessutom mycket mån om sig, och hon tänker väl att jag ska lämna litet mera efter mig, om jag för ett gudligare lefverne.»
»Skulle det verkligen kunna vara skälet?» frågade den unga flickan förundrad.
»Ja, det är inte alls omöjligt; men det kunde hon bedra sig på, det har jag sett exempel på förut en gång,» svarade gumman, »jag glömmer aldrig grosshandlar Blocks, jag, de gjorde på samma sätt, och narrade fruns gamla mor, assessorskan Gradin, att bli läserska, därför att de var rädda för att hon skulle lefva upp sina penningar, för hon var en glad gumma, som gärna såg folk och främmande omkring sig. Men den gången lurade de sig, för prästen narrade gumman att testamentera allt hvad hon hade till evangeliska fosterlandsstiftelsen, så de blefvo ändå utan, de snålvargarna! Jag glömmer aldrig, jag, hur snäst grosshandlaren såg ut, när gumman var död, och evangeliska stiftelsen tog både huset och penningarna.»
»Nå men klandrade inte grosshandlaren testamentet?» frågade jag.
»Jo det tror jag visst han gjorde; men när de heliga få fatt i något som klingar, så släppa de det inte så lätt, och stiftelsen behöll vackert hvad den hade fått, den. Nu var det grosshandlarfrun också som var mest mån om sig och om himmelriket; mannen brukade sedan ofta säga när det taltes om saken: Det var rasande dumt att gumman skulle bli läserska, ty nu gick man miste både om hennes förmögenhet och hennes goda middagar. Dem hade man då alltid en gång i veckan annars, så lång vintern var!» Men se så, låt oss nu dricka vårt te, nu tänker jag väl att det har dragit tillräckligt, och så ska jag väl göra slut på min gamla ungdomshistoria, som troligen har tröttat er lika mycket som den uppfriskat mig.»
Vi försäkrade alla och på fullt allvar att så inte var förhållandet, och efter en stund började gumman:
»Den första tiden efter Gustafs afresa gick jag alldeles som i en dvala. Jag uträttade mina sysslor som förut, jag åt och drack och talade, men det var så maskinmässigt som man gärna kan tänka sig af en lefvande människa. Min far var vid dåligt lynne hela tiden, och menade oupphörligt att den unge sjömannen hade förhäxat mig, ty jag var inte mera det ringaste lik hans glada Marie, påstod han, och det tror jag nog att han hade rätt i. Vidare sade han mig en kväll, omkring en vecka efter Gustafs afresa, på sitt vanliga barska och buttra sätt:
»Hör du Miken, du, jag ska säga dig en sak så god som två! Om du inte blir folk igen och det i rappet, så ta mig raggen skickar inte jag efter mässingsslagaren, och ställer till förlofning på fläcken. Och jag vill väl se, om jag inte ska få bukt med en näsvis och obstinat flickslinka, som till på köpet är min egen dotter!»
Och det hotet hjälpte! Jag försökte på fullt allvar att bli mig lik igen som jag var förut, och det människan vill på fullt allvar, det kan hon också. Inom kort var jag åter till utseendet densamma som förut, fast jag i själfva verket var mycket förändrad; men det gömde jag för mig själf, och nu var det bara om kvällarna när jag blef ensam i min lilla kammare, som jag drömde och suckade; men då tog jag också skadan igen, ska ni tro.
På det sättet gick nu något öfver ett år, utan någon annan omväxling i mitt stilla lif, än att min far då och då öfverfölls af en oemotståndlig lust att få mässingsslagaren till måg, och vid sådana perioder plågade mig med alla möjliga uppmaningar att inte bry mig om att tänka på den där sjöfågeln, som längesedan, efter hvad min far påstod, hade glömt mig för en annan flicka.