»Sådana där gökar byta om flickor som en annan byter om strumpor,» brukade då min far säga; »hur kan du tänka dig att han skulle vara beständig? Om han hade känt dig i åratal, det kunde så vara ... som mässingsslagaren till exempel; men en tocken där flygfiskkärlek som kommer som ett skott, därför att den ena får ett hål i hufvudet, och den andra står och plaskar på det med vatten och ättika, den vill jag inte höra talas om! Har du hört ett ord af honom sedan han for, hvasa?»
»Ja, men fatter lilla,» svarade jag då, »det var ju du själf som förbjöd honom att skrifva till mig? Minns du inte det?»
»Nå, om jag förbjöd honom sjutton gånger,» skrek min far förargad, »ska han bry sig om det, han då? Är han en så’n förbaskad meser, så han inte vågar skrifva till flickan för det att fadern förbjudit det, så måtte det bli en snygg man du får!»
»Ja, men fatter lilla, jag håller af honom ännu mera för att han lyder dig, det bevisar bäst hur redliga hans afsikter äro.»
»Redliga hit och redliga dit! Han är en stackare, säger jag, och han har längesen glömt dig, det kan du slå dig i backen på. Jag minns nog jag, hur det var när jag gick och friade till mor din, flicka; jag var minsann inte den som brydde mig om ...»
»Hvad brydde du dig inte om, fatter?» frågade jag litet försåtligt, »säg mig det?»
»Det rör dig inte, flicka!» svarade gubben buttert, ty han märkte nu att han hade förplumpat sig, och därför tog han genast hatt och käpp och gick bort till klubben, där han troligen för sin vän mässingsslagaren beklagade sig öfver sin envisa dotter.
En bra tid efter detta lilla uppträde med min far, kom verkligen ett bref ifrån Gustaf, det var dateradt från Göteborg, där han läste navigation, och där han snart skulle undergå examen. Full af glädje som jag var, och ihågkommande min fars ord, visade jag honom brefvet; men nu blef det en storm och ett väsen som jag knappt ännu kan tänka på utan förskräckelse, fast det är så många år se’n. Nu var min Gustaf den största bedragare och förledare man kunde tänka sig, och nu hade han inte uppfyllt sitt löfte, och därför behöfde heller inte min far uppfylla sitt. Det bästa jag hade att göra var således att ta skeden i vackra hand och genast växla ringar med mässingsslagaren, ty annars skulle min far stänga sin dörr för mig, och jag finge taga vägen hvart jag behagade. Jag påminde honom om hvad han själf sagt en tid förut, jag besvor honom att ha tålamod ännu ett halft år eller så, och jag lofvade honom att om då inte Gustaf hörts af med eget fartyg, så skulle jag lyda honom och bli mässingsslagarens hustru. Jag var så säker på min Gustafs ord, att jag gärna tyckt mig kunna våga ett sådant medgifvande, för att köpa mig litet frid och ro för ögonblicket, men det var nära att jag hade bittert fått ångra den fegheten, ty något annat var det inte i alla fall. När de två åren voro gångna, hördes verkligen inte min fästman af, och nu ville min far ovillkorligen att jag skulle uppfylla mitt löfte och växla ring med mässingsslagaren, som på senare tiden börjat göra täta visiter i huset, och därigenom blifvit mer odräglig än nånsin. Jag grät, bad och besvor min far att gifva sig tålamod och mig tid, men han var envis som en olycka, och slutligen hade jag i min förtviflan intet annat råd än att vända mig till mässingsslagaren själf, för att bedja honom om uppskof och för att säga honom att jag aldrig kunde tycka om honom.
Ni ska tro, mitt unga herrskap, att det kostade min stolthet en svår strid, innan jag kunde bekväma mig till att tala med honom om detta. Men tanken på hans gröna hår och de täta klubbvisiterna ingaf mig mod, och därför, när han kom på besök en dag, och min far på ett ögonblick lämnade oss ensamma, — han brukade gärna göra det numera, och jag var då alltid tyst som muren, — passade jag på tillfälle och började att med darrande röst och nedslagna ögon framföra mitt ärende. Jag väntade mig naturligtvis ett groft och hånande svar på min begäran, men till min stora förvåning makade den fule mässingsslagaren sig närmare intill mig och sade med ett uttryck af på en gång häpnad och välvilja, som jag aldrig glömmer: