»Hvad i alla tider säger hon, mamsell Miken lilla? Tycker hon om en annan? Det har farsgubben vackert hållit tyst med, den krubbitaren! Se, det förstår väl mamsell Miken att inte ä’ det värdt att jag kommer och talar om kärlek och tocke där, så som jag ser ut och vid mina år; men si saken ä’ den, att jag behöfver mig en bra husmor och en duktig styfmor åt mina pojkar, som inte hin håle kan ta reda på; och jag har alltid tyckt att lilla mamsell Miken var så stilla och beskedlig och förståndig flicka, så; men inte vill jag lägga mig mellan barken och trädet, inte; Gud bevara mig, kära barn! Men hvarför har hon inte kunnat klämma fram med det förr, så hade jag inte behöft gå här som ett spektakel?»
»Ack, bästa herr Kortz,» suckade jag, »jag har inte vågat det för pappa, annars hade jag längesen anförtrott mig åt er. Min far hade lofvat att vänta i tvenne år på den som jag håller af, och som nu de två åren gått till ända för ett par veckor sedan ...»
»Så vill han pracka henne på mig med hågen upptagen af en annan?» afbröt mässingsslagaren, och knöt handen åt dörren till min fars rum; »men vänta han mig, min kära mäster Bohm, det ska han min själ inte ha gjort för inte, det lofvar jag! Satt han inte ännu i går afton borta på klubben och ville inbilla mig att hon, mamsell Miken, tyckte om mig riktigt på skarpen, fast hon var för blyg att sjunga ut med det, och jag, gamla toker, jag tog’et åt mig, jag och satt där och hörde på, som ett godt barn! Men vänta han mig ...»
»För allt i världen, herr Kortz,» bad jag så bevekande jag kunde, och fattade hans grofva, men ärliga händer i mina, »tala inte hårdt med min far, det är ju af omsorg för min framtid som han vill att jag skall bli er hustru! Jag vet att det är utaf ömhet för mig — om den också är missriktad.»
»Jaha, det är så, det! Men han kunde väl ha litet omsorg om min framtid också, den krabaten! I alla fall så heder och tack, mamsell Miken, för att ni var en redbar och ärlig flicka; för inte förstår jag mycket filesofi och hvad det heter, men så mässingsslagare jag ä’ så nog begriper jag hvad det skulle svida i hennes lilla hjärtekammare att se mig sitta här och gapa på henne som en klockarkatt. Var nu lugn för det, mamsell Miken, jag skall aldrig se på henne mer, det lofvar jag; men kommer hon i någon nöd och något bekymmer, så ska hon alltid ha en vän i mässingsslagar Kortz, det kan hon lita på!»
Och därmed kramade den hederlige mannen min hand så vänfast och så hårdt, att jag trodde han skulle klämma sönder den, och jag gjorde afbön i mitt hjärta för all den afsky jag känt för honom. Under det nära halfva år som Gustaf ännu dröjde borta, var han för mig en verklig vän, som hjälpte mig att utstå många bittra stunder, förorsakade af min fars förebråelser och nästan beständiga missnöje. Men om något frieri blef det aldrig mera fråga. Han hade så småningom börjat visa min far, att han ansåg mig alldeles för ung och oförståndig, och några dagar innan Gustaf kom till Stralsund, gifte han sig med en skomakareänka som var ett duktigt och rifvande fruntimmer, och som verkligen visade sig kunna hålla ordning både på man och barn.
Bröllopsdagen var min far vid ett fasligt humör, och tålde ingen, allraminst mig. De enda ord han sade mig den dagen, var om aftonen när jag tog god natt af honom, och de voro inte så särdeles vänliga af sig:
»Sitt där nu och vänta på din sjöfågel, tills du blir en gammal nucka! Det är rätt åt dig!»
9.
»Och samma låt var det öfver allt,» fortsatte gumman efter en paus på några ögonblick; »så att, hade jag varit det minsta misstrogen af mig, nog hade Gustaf fått se sig om efter sin fästmö, när han kommit tillbaka till Stralsund. Men jag lät dem prata bäst de ville, ty jag kände inom mig att endast döden kunde hindra honom att infria sitt löfte. Den tiden var det inte så lätt som nu, då det finns telegrafer och järnvägar, att få underrättelser ifrån främmande land, och ofta kunde det dröja både veckor och månader innan bref från Sverige förmådde leta sig fram öfver till Pommern. Jag väntade oupphörligt underrättelser om att någon olycka inträffat, och för hvarje gång vinden tjöt och hvisslade uti den trånga gata där vi bodde, ryste jag djupt i mitt hjärta, och tänkte: kanske är det just den stormilen som bäddar din kärastes graf i de vilda vågorna därute. Men det är sjömanshustruns vanliga sätt att tänka så, och man vänjer sig så småningom vid den tanken också, liksom man vänjer sig vid allt här i världen.