Men en vacker morgon, när jag stod ute i köket och gjorde i ordning frukosten åt min far — det var tämligen sent på våren 1800, och jag hade nu nästan uppgifvit allt hopp om att få återse min fästman — kände jag mig hastigt omfattad af ett par starka och vänliga armar, jag hörde en välbekant röst ropa mitt namn, och innan jag visste ordet af, låg jag nästan utan sans i min fästmans famn och Gud vet om jag inte både grät och skrattade och dånade på en gång. Så mycket minns jag med säkerhet att det blef den gladaste dag i mitt lif, ty sedan jag kommit till mig igen, skyndade vi hand i hand in till min far som gjorde stora ögon först, och inte visste riktigt hvad min han skulle visa den återkomne. Men sedan Gustaf väl hunnit förklara sig och göra reda för sin ställning, hvarvid den omständigheten att han nu kom seglande som skeppare på egen skuta, en vacker Göteborgsbrigg, icke så litet bidrog att omstämma min far till hans fördel, så blef gubben allt blidare och blidare, och dagen slutade med att vi nere i kajutan på Gustafs fartyg drucko ett glas äkta gammalt portvin till ära för lysningen, som blef bestämd att uttagas veckan därpå.

Och nu, mina kära unga vänner,» fortsatte gumman med strålande ögon, hon hade nästan blifvit vacker igen i återskenet af sina lyckliga ungdomsminnen, »nu är min historia snart slut. Det är så vanligt det, att motgångarna och svårigheterna ge goda tillfällen till skildringar, men inte så lyckan och medgången. Det är väl med det, som jag hörde en af målarna, som var bekant med min son, säga, när det talades om taflor, — det var alltid otacksamt, påstod han, att måla utaf idel solljus och klar himmel; det blef inga slagskuggor, sade han, och därför ingen effekt i taflan. Hvad mig beträffar så hade jag nu bara ett enda bekymmer, det att kunna öfverge min far på gamla dagar; men finns det något tillfälle i lifvet då man utan knot följer skriftens bud att öfvergifva fader och moder och vara när sin make, så nog är det i de första, molnfria solskensdagarna af en lycklig kärlek. Och min var en sådan, och Gud ske tack och lof, den blef också alltid en sådan. Både min Gustaf och jag hade i grunden ett gladt lynne, och vi lade aldrig på sinnet de bekymmer som äro stoftets arfvedel; tvärtom skulle kanske mången mammons träl kunnat kalla oss lättsinniga och tanklösa; men det voro vi likväl inte. Vi förtröstade på Gud utan att vara skenheliga, och vi hade ju hvarandra. Själfva min gamla sträfva fatter smittades af vår unga glädje, och en vacker dag var det han själf som bragte på tapeten talet om mitt bröllop, och att jag som nygift hustru skulle följa min man på hans första resa till spanska sjön och Medelhafvet.

»Jag reder mig nog,» menade gubben, »jag har ju Trudchen, vet jag, som visserligen är dum som en stock, men det är jag nu van vid; för resten så har jag klubben och mässingsslagaren, som jag nu blifvit vän med igen, så nog reder jag mig. För öfrigt så blir det för trångt för er att bo här hos mig som gifta, och jag tänker fästman din har väl ingenting emot att få rå om dig ensam den första tiden. Och så slipper jag se och höra ert kärlekssnack, och det skall just bli en härlig sak, skall jag säga!»

Min far försökte se mycket butter ut, när han sade detta med sin vanliga kärfva ton; men det tycktes ibland som det låg en dimma öfver hans ögon, och han hade alltid mycket brådtom att vända sig bort, för att ingen skulle märka den. Men som vi alla äro egoister, och de unga i synnerhet, så gåfvo vi inte mycket akt på detta, hvarken Gustaf eller jag, utan nöjde oss med att vi voro lyckliga.

Åtta dagar före midsommar stod vårt bröllop, och vi vigdes i kyrkan, där jag hade blifvit döpt och gått och läst. Det var en riktig högtidsdag, må ni tro, mitt unga herrskap! Alla handelsfartygen nere i hamnen flaggade, och min Gustafs brigg var den grannaste af dem allesammans. Min far var vid ett riktigt strålande lynne; det smickrade honom synbarligen att det var sådan ståt för hans dotter, och när vi kommo tillbaka från Guds hus, tog han mig i famn och sade, denna gång med tårar i ögonen, som han inte försökte dölja:

»Gud välsigne dig, kära barn! Nu är du väl riktigt lycklig och nöjd och glad? Och nu tänker du väl inte längre på att jag ville ge dig åt mässingsslagaren, se, jag mente väl jag. Men ser du, nu sedan jag sett att Gustaf är en bra karl och en duktig karl, nu tycker jag att det är bäst som det är.»

»Om du bara kunde följa med oss, fatter,» hviskade jag i hans öra, »att lämna dig ensam nu, är det enda som grumlar min lycka.»

»Jo, jag skulle just ta mig fint ut på sjön!» sade min far kärft, i det han tittade åt andra sidan; »nej kära Miken, landtkrabba har jag varit och landtkrabba ämnar jag bli; jag vill ha fast mark under fötterna, annars ger jag det tusan.»

Min far hade bjudit tillsammans alla sina vänner för att fira bröllopet, och Gustaf hade också bjudit några af sjökaptenerna i hamnen, och det var den dagen en ståtlig middag och en ljudelig fröjd i mitt gamla hem, som jag nu skulle lämna. Jag glömmer aldrig när kvällen kom, och brudparets skål föreslogs af en gammal Gottlandskapten, och när vi sedan i den vackra och ljumma sommarnatten gingo i procession ner till min mans fartyg, på hvilket besättningen stod uppställd vid landgången och emottog oss med ljudliga hurrarop. Och sedan min fars sista omfamning och gästernas välönskningar och skämtsamma anspelningar, — dem jag egentligen kommit ihåg sedan, ty då var jag för upprörd och lycklig på en gång för att höra eller förstå dem.