Åtta dagar därefter stödde jag mig lycklig och glad mot min mans arm vid styrhjulet på briggen Fortuna — så hette hans första fartyg — och såg med barnakärlekens tårar i ögonen huru min fädernestad allt mera sjönk vid den töckniga horisonten, medan Fortuna för fulla segel och god vind satte af utåt den stora, landlösa Östersjön; jag skyndade in i kajutan för att inte folket skulle bli vittne till min svaghet, och när Gustaf efter ett par ögonblick kom efter mig dit, flög jag, ännu gråtande, i hans famn, mer än nånsin kännande att han nu var mitt allt i hela världen. En varm kyss och några vänliga ord tröstade mig snart, och den friska vinden och det nya uti att vara ute på hafvet, gjorde äfven sitt till. Inom kort var jag glad igen, och jag kunde inte annat. Ty att vara en ung, älskad och god sjömans hustru, att få med honom tillbringa sin smekmånad ute på det gungande hafvet, fri från allt det skvaller, allt det småsinne och alla de viljans inskränkningar som medfölja de mänskliga samhällena på land och i stad; vet ni, mitt unga herrskap, det är kanske det mest behagliga lif man kan få njuta af här i världen. Ingen kung är så oinskränkt härskare i sitt rike, som sjömannen på sitt däck, och en ung sjömanshustru är den mest fjäsade drottning man kan tänka sig. De grofva, väderbitna matroserna hysa för henne en nästan beundrande vördnad, och när man så dag från dag får gå och spegla sig i dessa ärliga och trofasta blickar, så måste äfven den mest fordrande människa bli både vacker och god och tacksam vid att se sig så afhållen och älskad.
»Och det härliga hafvet sedan!» utropade gumman, och hennes gamla ögon blixtrade, och hela hennes väsen förändrades. »Ibland kokande som en gryta, ibland spegelklart och lugnt som en skifva af glas eller metall; ibland ändlöst som tanken, ibland kransadt af blånande stränder, konturer af öar och land som dyka upp liksom drömmar och försvinna som de. Och så de mötande fartygen från jordens alla länder; några glada rop genom den klara dallrande luften, en fladdrande flagga på mast, och så ur sikte igen, olika öden till mötes; den ena i hamnen, den andra i djupet; men alltid samma storhet och samma himmel öfver ens hufvud.
Och att vid solnedgången stå vid relingen hand i hand, och låta blickarna följa hvarandra bort till det glödande klotet af guld, som så stilla och majestätiskt rinner ner i hafvet, hvilket tyckes brinna i hvarenda liten droppe; att sedan se de strålande stjärnorna tända sig öfver ens hufvud, återspeglande sig så tydligt i det klara vattnet, att man slutligen tycker sig sväfva emellan tvenne himlar till dess plötsligt en lekande fisk spritter upp bredvid fartygets sida och med ett slag af sin stjärt grumlar hela det lysande himlahvalfvet därnere, och man märker att man bäres af ett element lika oroligt som nyckfullt. Är det väl underligt om man vid tjugu år under sådana förhållanden tycker sig vara så lycklig att man fruktar detta öfvermått af fröjd nästan lika djupt som en fara, och att man utan att kunna dikta en rad, känner hela sitt lif vara en dikt, så full af poesi och glädje, att man tycker sig af en enda stund hafva nog för ett helt återstående lif? Nej, det är till och med inte underligt att minnet däraf gör en gammal, hopsjunken gumma till en sådan toka, att hon sitter och svärmar därom inför de unga, som inte kunna följa hennes svärmeri, därför att de inte kunde tänka sig att hon en gång varit ung som de!»
Gumman lutade sig tillbaka i sin stol, när hon på detta sätt slutade sin berättelse, och minnets återsken öfver hennes åldriga anlete tycktes utplåna skrynklorna och jämna dragen, så att hon, där hon satt i det klara lampskenet, såg ung och leende ut som en tjugu års flicka. Man behöfde icke mycket fantasi för att så kunna tänka sig henne, lika litet som man behöfver något öfvermått däraf för att en klar septemberafton, då den nedgående solen sprider sitt guld öfver färgskiftande skogar och ängar, kunna drömma sig tillbaka i själfva vårsprickningens timmar, då färgerna äro lika lifliga som på hösten.
Och det blef en stund alldeles tyst i den lilla kretsen omkring gummans tebord. De båda förlofvade sutto med hvarandras händer fast omslutna, och blickade in i hvarandras ögon, där de för tillfället hade hela den värld, som kunde intressera dem; jag såg å min sida oafvändt på den gamla, som mot sin vana nu alldeles tycktes hafva glömt att någon annan än hon fanns i rummet. Efter en stund förändrades uttrycket i den gamlas anlete, hennes läppar darrade och jag hörde henne sakta hviska den kristliga sorgens härliga trösteord: »Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn.» Ett par tårar rullade sakta ner utför hennes fårade kinder, och efter några ögonblick steg hon stilla upp och gick in till sig utan att säga ett ord. Hon stängde emot vanan icke helt och hållet till dörren, och då det var alldeles tyst därinne, blef jag orolig för gumman, och tänkte att hon blifvit så häftigt upprörd, att hon möjligen funnit sig illamående. Jag öppnade sakta dörren och såg då den gamla stå vid sin byrå, försjunken i betraktande af ett föremål, som alltid stod där öfverhöljdt af en glaskupa och därofvanpå ett tjockt flor, som var alldeles ogenomskådligt. Nu var floret aflyftadt, och jag såg gumman stå i stilla bön framför en gipsmask, tagen på dödsbädden af hennes äldste son, faderns afbild. Gumman höll gudstjänst med sina minnen.
När den unga flickan gifte sig med sin fattige fästman, var det den präktiga gumman som på allt sätt uppmuntrade dem, när släkten å sin sida gjorde allt för att de skulle bli modlösa. Mången nyttig sak i det unga boet ledde sitt ursprung från gumman, som hade den sällsynta förmågan att alltid veta hvad som bäst behöfdes, och att aldrig gifva så att gåfvan blef någon börda. På bröllopskvällen var det den präktiga gumman som följde de nygifta till deras hem, och hennes enkla, men varmhjärtade välsignelse fingo de med sig dit in, och den blef en verklig sådan, den bar frukt i blomstrande barn, i ett förnöjsamt, aldrig öfverdådigt välstånd, och i en äktenskaplig lycka utan några moln.
Någon tid därefter träffade jag den präktiga gumman hos de nygifta, där hon naturligtvis alltid var en gärna sedd gäst. Hon beklagade sig då, vid ett tillfälle när den unga frun var ute i köket, att hon nu var så ensam igen.
»Jag hade vant mig vid henne där,» sade hon i det hon visade åt dörren där den unga frun gått ut; »och det är alltid litet långsamt nu att vara ensam på nytt. Men jag har i stället tagit min gamla kompanjon mamsell Thorson till mig, och hon är nog snäll, fast det förstås att hon retar mig ibland med att hon flaggar så rasande när hon ska klä sig. Och då gafflar Augusta — så nog har jag lifligt omkring mig, alltid!»
»Ja, men det är ju bra, att fru Granke har något att skratta åt, och att retas åt också,» menade jag, »det är hälsosamt, påstås det.»
»Jaja, det kan väl hända, det! Men till hösten får jag hit min sonhustru och sondotter från Amerika. De ska stanna öfver vintern; fast son min han kommer bara på en liten titt, han, och så måste han resa igen. Jag riktigt gläder mig åt att få se mitt barnbarn; det är första gången det händer mig, skall jag säga, så man får väl inte undra på om jag känner mig litet nyfiken. Det enda som gör mig litet rädd, så är det att de där amerikanskorna ska vara så koketta och bortskämda, sägs det; men de få väl ta seden där de komma, de som andra.»