Någon tid efter sedan de väntade släktingarna från andra sidan oceanen hade kommit, träffade jag den präktiga gumman på nytt. Hon såg då allvarligare ut än vanligt, och på min fråga hur hon tyckte om sina kära anförvanter, blef svaret tämligen kärft, att det var både si och så. Flickan var visserligen bortskämd och elak emellanåt, men det gick väl för sig, menade den gamla; det var egentligen sonhustrun som inte fick nåd för hennes ögon. Nu vet man att sonhustrur och svärmödrar i allmänhet ha svårt att komma öfverens, äfven när afstånden i språk och vanor inte äro en hundradel så stora som fallet var här; sällan kan sonhustrun ens på något så när sätt förverkliga det ideal af kvinna som hvarje älskande mor tänker sig för sin son, och lika litet kan man begära att svärmodern med alla sina små egenheter och anspråk kan finna nåd inför sonhustruns ögon. Det var således icke långt ifrån att schismer uppstodo, och sonen och mannen var så till vida lycklig att han reste tillbaka till Newyork igen, annars hade han väl emellanåt kommit till korta som mellanpart i striden.
Jag vill inte påstå att den präktiga gumman var utan sin orsak till den misstämning som ibland rådde i hennes hem den vintern; men man måste också besinna att hvilken gammal präktig gumma som helst kunnat bli satt ur jämvikt genom att bli så öfvervakad som hon blef af den försiktiga och måna svärdottern.
»Gud förlåte mig!» brukade gumman ibland säga, när hon tyckte att det gick för långt med noggrannheten, »tror jag att hon tänker börja räkna sockerbitarna i skålen i rappet, och brödbitarna i korgen. Se’n kommer väl turen till kaffebönorna!»
»Ha ha ha, så rolig frun ä’!» skrattade Augusta på sitt vanliga sätt; »bönorna ä’ ju malda, vet jag!»
»Nå så räknar hon väl smulorna då!» snäste gumman allt mera förargad. »Nog måtte det väl i Herrans namn bli litet öfver åt dem när jag dör en gång, så att de inte behöfver vara ängsliga för det.»
Längre fram på vintern började den unga missen, som var en ganska vacker flicka för öfrigt, troligen finna det mer än lofligt enformigt i Sverige, och därför roade hon sig med att sätta i gång en liten »intrig i fönstren» med en ung herre som bodde midt emot. Modern kom slutligen underfund med den lilla intrigen, det blef ett fasligt väsen, och gummans hemtrefnad blef förstörd för en längre tid.
»Herre Gud, om det blefve vår snart ändå!» suckade gumman ibland och tittade utåt vindflöjeln, som ännu alltjämt roade sig med att visa nordliga vindar; »i sommar ska jag då bestämdt hyra mig sommarnöje utåt skärgården för att få andas ut litet!»
Och slutligen blef det verkligen vår, och de långväga gästerna reste tillbaka till landet i väster. Gumman hade nog haft mycket ledsamheter af dem, men det hindrade inte att hon grät rätt bittert, när de skildes åt för alltid. Ty alla släktingarnas böner att hon skulle följa med dem öfver hafvet, voro förgäfves.
»Jag har en graf här borta på Katarina kyrkogård,» svarade då gumman, »och den lämnar jag inte. Där vänta man och barn på mig; tycker ni att jag skulle vilja lämna dem för att följa de lefvande bort till ett land där jag inga grafvar har att vårda! Gud bevara mig! Res ni; här passar ni lika illa som jag skulle passa därborta, och därför är det bäst att hvar och en är hemma hos sig.»