Och så blef det också. De långväga släktingarna kommo aldrig mera tillbaka, och den präktiga gumman gick ännu i några år sin ensamma men glada och kärleksfulla vandring mellan sitt lilla hem, sina många vänner, och den ensliga grafven på kyrkogården.
I det unga parets hem såg jag henne mer än en gång under årens lopp. På sistone åldrades hon hastigt och mycket; anletet blef infallet, ögonen förlorade sin glans, minnet svek henne ofta nog, och man såg att det stundade till skörd. Hennes lynne blef mera ojämnt än förut, och hennes gamla kompanjon, som ända till slutet pysslade om gumman, omtalade att de ensamma stunderna framför gipsmasken blefvo allt flera och flera. Det var inför den älskade sonens stelnade drag som gumman invigde sig åt döden.
I många år hade jag, i sällskap med det unga paret, plägat besöka gumman på nyårsdagen; hon tillhörde nämligen den gamla tiden, och såg gärna att man på denna dag kom att önska henne nyår, samt hade då alltid en liten enkel fest tillreds åt sina gamla vänner.
Den sista nyårsdagen, vi besökte henne, låg hon till sängs. Hon kände icke igen oss mera. Vi stannade ett ögonblick vid sängen, väntande att hon kanske skulle vakna upp till minne igen af det närvarande; men denna väntan var fåfäng. Efter några ögonblick hviskade hon: »Gustaf ... nu gå vi hem till fatter ... gossarna äro med. Äro de med alla? Detlof också? Ja, kom, kom!»
Hon lefde ännu, men endast i det förflutna. Vi gingo, ty här behöfdes ingen nyårsönskan, det sågo vi mer än väl. Om några dagar hade också den präktiga gummans rätta nyår inträdt, och vi voro några få, men sörjande vänner, som följde stoftet till den stilla grafven där uppe ibland bergen.
VILLOVÄGAR.
EN HISTORIA FRÅN YTTERSKÄREN.
1.
Hafvet låg askgrått och tungt utanför Svartskärens fyrplats, och lika askgrå och tung låg novemberhimlen utbredd öfver vattnet och de här och där uppstickande kobbarna, hvilkas toppar i den disiga morgonen höjde sig som jättelika hufvuden af några på djupet lurande vidunder.