Hustrun vände sig om vid spisen, kastade en hastig blick på det framräckta föremålet och sade sedan med en egendomlig skiftning i stämman:
»Stackare dom!»
»Hå kors, säg inte det!» återtog mannen, i det han slängde fågeln, en stor grågås, bort i hörnet invid spisen. »Di ä’ inte så dumma te’ koka soppa på, har du själf sagt!»
»Nej, det förstås — men när en tänker på hur di flyger och flyger och vill unnan vintern och kacklar så gladt oppe i luften och en hör di raska vingslagena när hela floget går öfver — och så, bäst som di flyger ...»
»Så får di sikte på fyrn, ja — och så ä’ di nyfikna på ljuset och så — klaffs! så ligger di där nere ve’ murfoten! Men hvem kan hjälpa det — och hvem vet hvad det ä’ för någe’ di har kommit undan?»
»Ja, ja, det ä’ så det! Men när en själf har en fågel, som ä’ ute och flyger ...»
»Jaså, du tänker på pojken nu igen? Inte ä’ det nån fara med honom, kära Stina! Men slå nu upp kaffet, för det ser ut som tjockan skulle tätna te’ och då får en lof te’ sätta mistlurn i gång.»
»Tror du inte att hon kommer te’ lätta på?» frågade hustrun i det hon lyfte af kaffepannan och satte den på en stentallrik på bordet framme vid fönstret.
»Det kan fäll hända, om vind’ friskar i! Men det sir inte så ut. Ska du inte ha dig en skvätt me’ nu då, Stina,» sade mannen, i det han slog sig ned vid bordet.