»Jag tog mig en tår för en stund se’n!» svarade hustrun i det hon gick tillbaka till spisen, böjde sig ner och tog upp den ditkastade fågeln, som hon noga betraktade med tungsinta blickar.
»Låt kräke’ ligga och bry dig inte om’en så länge!» uppmanade mannen, i det han började blåsa på kaffet, som han slagit ut på fatet. »Jag ska plockan sen jag, under middagsrasten!»
Hustrun tycktes inte höra hvad han sade. Hon satte sig ned på spiselhällen och tog upp fågeln i knäet.
»Det ä’ en ungfågel, det här med!» sade hon efter en stund och bredde tankfull ut den ena vingen öfver sitt randiga förkläde. »Jag kan undra om föräldrarna va’ med?»
»Det va’ di fäll!» sade mannen och såg på henne. »Men di kom undan — för di andra tre va’ ungfåglar di också, hörde jag fyrmästarn sa’!»
»Tänk om di miste dom allihop!» sade hustrun efter en stunds tystnad.
»Å i hälskotta heller!» svarade mannen med en ton som skulle vara glad. »Di har så många, så. Di lägger ju två kullar om året, säger fyrmästarn.»
»Ja, men tänk om di här va’ di sista!» återtog hustrun på nytt, liksom om hon envist fullföljde en dyster tankegång, som hon ändå inte ville eller kunde släppa.
»Du talar ju rakt åf, som di vore människor och inte oskäliga kritter!» sade mannen i förebrående ton. »En ska inte blanda ihop tocke, för ser du, Stina, det ä’ ogudaktigt, säger prästen!»
»Det kan han säga, han som inte har mist några!» svarade hustrun och smekte nästan omedvetet den döda fågelns gråhvita bröst.