»Du ska inte vara otacksam mot vår Herre, Stina!» sade mannen, i det han satte ifrån sig koppen på bordet och långsamt uppstigande gick bort till henne där hon satt nedhukad vid spisen. »Vi ha ju ändå våran Olof kvar! Och så länge få vi fäll vara nöjda!»
»Ja, ä’ du så säker på att vi har honom kvar också?» frågade hon och såg med ångestfull blick upp i mannens väderbitna ansikte.
»Visst sjuttingen är jag det!» svarade han och försökte ändå samma glada ton som nyss. »Det var ju rakt omöjligt att pojkspolingen kunde komma tebaks ifrån skonarn, så som det blåste i förgår, när han rodde Österman ombord. Jag tänker han fått följa me’n bort te’ Furusund, eller kanske rakt åf opp te’ stan, och då kan vi fäll inte höra något ifrån’en ännu på några dar!»
»Ja ser du, Anders! Det är just det som jag ä’ rädder för!» hviskade hustrun.
»Ocke då?»
»Att han har fått följa med opp te’ stan!»
»Hå kors! Där äter di fäll inte opp’en, kan jag tro!»
»Ja, men tänk på att han ä’ med Österman!»
»Nå än sen då? Österman måtte fäll kunna lotsa pojken där lika bra som han kan lotsa en seglare härute.»
»Men det finns nog sken där också, som di kan förvilla sig på! Du minns fäll hur det gick med Gustaf!»