Och nu — den yngste! Nu skulle kanske också han slukas af den stora stadens Moloch — nu skulle kanske också han bländas af det lysande eländet därinne och slå sig till döds emot det lockande ljusomhöljet liksom den stackars fågeln, som nyss hvilat i hennes knä! Nej! Så fick det icke gå — hon skulle rädda honom, hon skulle ...
Här tvärstannade hon rådvill i sina tankar.
Hvad skulle hon väl kunna uträtta, hon, bondkvinnan, själf obekant med staden och alla dess smygvägar? Och gjorde hon honom icke orätt? Var han inte en frisk, ofördärfvad, präktig pojke; var han inte uppfostrad i gudsfruktan och oskuld, härdad af vindar och vågor, ren, öppen och ärlig som den luft han varit van att inandas ända från sin barndom?
Jo, men just därför — — just därför!
Om det bara inte varit Österman som han kommit att fara med — Österman, hvars lärling han blifvit! Österman var den bästa lotsen af alla därute på ön — men han var också den vildaste! En hjälte utan fruktan och tadel, när storm och fara kallade honom ut i strid mot elementerna — en glad och alltid hjälpvillig kamrat, när något brast eller fattades, var han som en lössläppt vilde när det rådde lugn ute på sjön och när det vid helgerna reddes fest i de enkla stugorna. Och inom staden — hur lefde han inte där? Var det inte i friskt minne ännu ute på ön, när han skulle gifta sig med en flicka ifrån Sandhamn, och när han skaffade sig fyra dagars permission för att fara in till staden och göra uppköp för bröllopet, hvilket skulle stå hos fyrmästaren, som var farbror till flickan?
Och de fyra dagarna gingo — och fyra till och ingen Österman kom! Och ändtligen på nionde dagen, när bud hade gått med förbifarande ångbåtar in till staden, när fästmön redan farit hem igen och när fyrmästaren var ursinnig och svor på, att lotsstyrelsen skulle afsätta honom, så kom han utseglande med en åländsk fisksump, steg i land drucken som en kaja, utan kavaj och med sönderrifvet ansikte, hade supit upp alla penningarna som han skulle köpa bröllopstraktering för, hade ytterligare kommit i slagsmål och öfverfallit polisen, hade fått låna sig penningar att betala plikten med och kom nu hem nästan blott och bar — skrek om att han gaf flickan så många som flögo och åkte och vände, när han fått veta att hon förut varit förlofvad med en målargesäll, ställde till slagsmål på ön med de andra lotsarna, och sedan, när det på eftermidnatten blåste upp en stickande nordvästlig storm, kastade han sig, drucken som han var, ner i lotsbåten och gaf sig af ut till en brigg som höll på att af strömmen sättas ner på grundbrotten och förde in den i smult vatten bakom ön, fastän själfva mästerlotsen påstod att det var så omöjligt som att ta’ ner månen.
Sådana där bragder hade Österman gjort många, och det kunde inte förnekas att han var en rådig och duktig karl, en lots som få och en målrohållare som ingen. Och emellan sina vilda stunder kunde han vara from och foglig och godmodig som ett barn.
Han hade också ett stort, rundt barnansikte, som omgafs af ett småkrusigt hår, och ögonen sågo glada och trohjärtade ut, fast det blänkte till i dem emellanåt, och det berodde på hur stark den blänkningen var, om han skulle släppa gäcken lös eller om bärsärkalynnet skulle få makt med honom.
Och med en sådan ledsagare var det nu som hennes Olof skulle göra sin första bekantskap med staden — så vida han inte gått förlorad med båten när han lämnat Österman ombord på skonarn.