Men det hade han nog inte. Jonson och de andra karlarna hade ju varit ute och letat efter båten — om den kantrat, skulle den ju flutit i land vid någon af öarna eller borta vid fastlandet. Å nej, hennes Olof var nog i lifvet, men hurudan skulle hon återse honom?
Maskinmässigt hade hon utfört sina innesysslor medan hon rufvat på alla dessa tankar, men nu väcktes hon ur dem, genom att dörren rycktes upp och en ung flicka inträdde i stugan.
Det var fyrvaktarens Lotta. En tämligen lång, inte särdeles vacker, men frisk och blomstrande flicka på aderton, tjugu år, med öppen blick och hurtigt utseende, mer mörk än ljus och med stora, välvilliga ögon samt en växt som hvarken vanställdes af puffärmar eller getingslif.
»God dag, mor Stina,» hälsade hon vänligt, i det hon gick fram till bordet; »jag fick lof att in och höra hur det är med er! Ni sitter väl aldrig och är orolig för Olof heller?»
»Jo, kära barn! Det ä’ nog inte så utan, det!» svarade mor Jonson. »Men jag hoppas fäll, att det ä’ i onödan!»
»Ja, nog är det så! Nog har han kommi’ opp på skonarn me’, det säger då både far och gamla lotsålderman. Så ni ska inte vara rädd för att han har blifvi’ kvar därute, inte!»
»Hå nej, kära barn! Det är inte heller precis det, som jag är rädder för!»
»Ni tror väl aldrig att han har fått följa med skonarn utåt sjön heller — för han va ju på ingående, säger de!»
»Ja, nog va’ han så. Men ser du, kära Lotta, det är just det jag ä’ rädd för, att han fått lof att följa me’ opp till stan!»
»Hvad vore det för farligt? Då kommer han nog ut med finska båten i morron kväll! Och dessutom ä’ inte eran Olof en sådan gosse, att man behöfver vara rädd för honom, om han också skulle vara i stan!»