»Det låter som du skulle tycka synd om Österman, kära Lotta?» framkastade mor Jonson och såg på henne med nyfiken blick. »Det vänta’ jag mig inte åf en sådan flicka som du!»
»Det ä’ väl inte mer än rätt att inte göra folk sämre än di ä’,» svarade Lotta med lifligare färg på kinderna än förut, »och hade han bara någon som såg efter sig och brydde sig om’en, så kunde han väl bli’ bättre, han med, tänker jag!»
»Akta dig för såna tankar du, Lotta!» sade mor Jonson varnande. »Du vore inte den första flicka som hängt opp sig på det repet!»
»Hå kors! En behöfver väl inte vara hängfärdig för att en vill si någe’ godt hos den som alla anka’ på! Och inte tar eran Olof nån skada åf, att han ä’ med Österman i stan, inte! Ni har honom nog här igen i morgon kväll tänker jag — och en kan inte veta hvad den färden har vari’ bra för!»
Därmed aflägsnade sig Lotta, och nu fick mor Jonson annat att fundera på. Det var inte utan att både Jonson och hon tänkt sig fyrmästarens Lotta som en blifvande sonhustru — och skulle hon nu — —»
»Ja se,» sade hon för sig själf, »den där Österman! Det ä’ då ett elände med den — hvar en än gör åf honom! Tror hon att hon skulle kunna vända om den? Jo, tack vackert! Den tunnan släpper inte smaken så lätt, den!»
Och därmed började hon att plocka den döda fågeln.
3.
Dagen därpå, när det började lida åt sextiden på kvällen och fyren redan varit tänd i flera timmar, satt fyrmästaren Holm inne i kammaren i sin byggnad, som var större än de andra, och drack en romtoddy med lotsålderman Lund, medan både två blossade på sina pipsnuggor och som vanligt talade om väder och vind.