Fyrmästaren var en liten, mörklagd karl med häftigt och koleriskt temperament, och den gamla lotsåldermannen däremot var det personifierade lugnet, hvilket icke hindrade att de kommo mycket bra öfverens, utom när de kommo in på politiken, i hvilken fyrmästaren var lika röd som den gamla lotsen var stockkonservativ som en äkta gammal ämbetsman i statens tjänst.
Men nu var det inte fråga om hvarken rösträtt eller tullar — det var helt enkelt fråga om Österman och fyrvaktarens Olof.
»Inte för att jag begriper hvarför de allarmera sig så fasligt, Jonson och käringen hans!» ropade nu fyrmästaren för minst tionde gången, i det att han lyfte på toddyglaset och stötte det i bordet, hvilket ville säga så mycket som: skål! »För det ä’ ju klart att hade han blifvit kvar därute, så skulle de väl ha’ fått fatt i båtskrollan åtminstone någonstans i närheten.»
»Di tror nog heller inte att han ä’ borta på det viset!» sade lotsåldermannen lugnt. »Och hade han kommi’ i, så hade nog Österman fiskat opp’en. Det har jag redan predikat för dom ända sen i går! Nej, ser du, mäster det ä’ allt annat di ä’ rädda för!»
»Ja, det ä’ väl för stan, kan jag tro!»
»Jaja, det med! Men di ä’ väl mest rädda för Österman, tänker jag! Di tror väl att han ska gå och supa med pojken och att di ska komma i någe krakel med polisen. Eller också ä’ di rädda för, att det ska gå med honom som med den andra —»
»Åhå! Den var ju en riktig vettvilling, vet jag! Och den här är ju en hygglig och stadig pojke, inte annat än jag har sett!»
»En vet aldrig hur pass stadiga di ä’ förr än di har varit ute för en kuling,» återtog den gamla lotsen, »liksom en aldrig vet hvad en unglots duger te’, förr än han sitt döden i ögena! Och hvad Österman duger te’ men inte ä’ det te’ gå som långlots åt unga pojkar, som ska ut och segla på egen hand!»
»Nenej, det kan väl så vara det! Men inte är det väl ändå så farligt med Österman, som ni alla skriker till heller! Det va’ nu det där spektaklet i fjol, för att han satt inne därför att han kom i kolifej med polisen — och att han inte ville bli’ vid flickan — ja, si det undra jag då inte på, så brorsdotter min hon ä’!»