»Jag tycker bra om Österman som lots, men en vilde ä’ han, och spakar han sig inte, så får han allt gå där, innan han kan vänta på nån befordran. Hade inte det där stockholmsspektakle’ kommi emellan, så hade han väl allt varit mästerlots länge sen — men si lotschefen var så arg, så han ville rakt köra bort’en med en gång!»
»Håhå! Det fick väl inte gå utan dom och rannsakning ändå, tänker jag! Nog ä’ di styfva af sig, ämbetsmännerna, men ser du, den allmänna meningen —»
»Nej, hör du, bror Holm! Är det meningen att vi ska gräla igen! Annars tror jag det är klokast att vi håller oss ifrån poletiken! Och vill du som jag, så bryter vi opp nu och går opp te utkiken för att si hur det har blifvit med vädret på kvällsidan! Det såg ut som det tänkte lätta på, och ä’ det så, ska vi ha månljus framåt åttatiden.»
»Ja, men jag tycker vi skulle brygga oss en half till, jag! Vädret är ju lugnt, så i natt får ni nog vara i fred, och om jag talar med Lotta, så har hon nog varmt vatten kvar på spisen.»
»Låt henne spara det du, till finska båten har kommit, för jag känner på mig att vi ha’ Österman och pojken med på’n, när han väl är här!»
»Ja du sa’ något, du, bror Lund! Då kan Österman komma in och få sig en skvätt med!»
»Om han ä’ sådan att han behöfver något mera, ja!»
»Tror du att? — Ja, ja, man kan då inte precis gå i god för att — — men nog har han lofva’ att det inte skulle hända mer — —»
»Har han lofva’ dig det?» frågade lotsåldermannen förvånad och stod kvar vid dörren med sydvästen i handen.
»Hå, om inte just mig, så kan han väl ha’ lofvat någon annan!» svarade fyrmästaren med en slug blinkning på ena ögat, just när de gingo förbi köksdörren.