»Ja, det är fåglarna som flytta nu hvar eviga kväll! Hör ni, mor Stina — nu skrika de — det är grågäss igen — schy, schy! Hur vingarna susa och ändå ä’ de så högt uppe — det är omöjligt att se en skymt af dem. Nu är’ de midt öfver oss — — få nu se hur det går med fönsterna i kväll!»
»Jesses då! Det måtte fäll ingen slå ihjäl sig igen,» ropade den lyssnande kvinnan nästan med ett ångestskri. »De måtte fäll flyga förbi!»
»Är ni så rädd för att få en stek till, mor Stina?» frågade fyrmästaren och vände sig framåt fyren, bredvid hvilken nu det starka kacklandet hördes.
Fyrvaktarhustrun ämnade svara, men i detsamma syntes i det starka ljuset från fyren de flyttande grågässens långsträckta triangel strax på sidan om det gamla tornets lanternin. Den gamle föraren i spetsen tycktes tveka ett ögonblick, det var som om de luften klyfvande fåglarna stannat på spända vingar, bländande af ljuset, det såg nästan ut som om triangelns långsträckta ben brutits af en uppstående oro; men då hördes på en gång den ledande fågelns skarpa varningsrop; man såg i ljusskenet huru den långa halsen böjde sig tillbaka, vändande den öppnade näbben åt de tvekande — därpå höjdes ett långt uthållande skri från hela den vingade skaran, och med susande vingslag styrde den förbi det lockande ljuset och försvann som en skugga i det nattliga mörkret öfver hafvet.
»Nå Gud ske lof!» utropade den ångestfullt väntande kvinnan och andades ut med en djup suck. »Di flög’ förbi!»
»Jo jo! Det syntes att den där förarn var en gammal och van gubbe, som inte lät lura sig,» hördes lotsens röst uppe från plattformen, »så den här gången fick du allt lukta efter steken, bror Holm!»
»Hå ja, det kommer väl fler efter!» mumlade fyrmästaren och fortsatte sedan, i det han vände sig till fyrvaktarhustrun:
»Men hvarför ni, mor Stina, tackade Gud så vackert, det har jag litet svårt att begripa!»
»Jag tänkte på andra som ä’ ute och far,» svarade hon sakta, »och som också kan komma på villovägar!»