»Jaså, på det viset!» svarade fyrmästaren. »Jaja, det finns mycket som blänker och lockar här i världen!»
Det blef nu en lång stunds tystnad, och alla tre spände sina öron för att höra om en ny flyttfågelsgrupp skulle nalkas. Men ingenting störde tystnaden, förrän den gamle lotsen däruppe med djup röst varskodde de andra två, i det han ropade:
»Nu ser jag topplyktan rätt öfver kobben! Om tjugu minuter skall vi ha’ honom här!»
4.
Några minuter därefter voro de nere vid båtbryggan, där Jonson satt väntande i båten, färdig att taga till årorna vid första signal. Flere af lotsarna voro redan där nere och några af fyrpersonalens barnungar stodo där nyfikna och undrande med fingrarna i munnen. Ett par af kvinnorna hade äfven kommit ner, och bland dem var också Lotta, som när hon fick se fyrvaktarhustrun genast gick fram till henne, stack sin arm under hennes och hviskade:
»Nu ska ni ge er till tåls, mor Stina! Jag ä’ säker på att Österman kommer och har honom med sig!»
»Gu’ signa dig för de ordena, kära barn! Men tänk om han inte stannar!»
»Visst stannar han, det ska ni få se!»
Hon hade knappt hunnit tala ut, förrän ånghvisslans djupa ton på långt afstånd hördes skära igenom den ännu stiltjetunga luften.
»Hör ni! Hvad sa’ jag?» ropade Lotta och tryckte sig tätt intill den darrande modern, som med knäppta händer stod och stirrade ut i mörkret.