Snart blef en svart punkt synlig därute, den växte långsamt, men ännu kunde man icke urskilja några bestämda konturer. Slutligen framträdde dock de mörka linjerna af årorna och det såg ut som om en stor svart spindel på långa ben närmade sig stranden.
»Kan ni se hur många som ä’ i båten?» frågade Stina med darrande röst och vände sig till en af de yngre lotsarna, som stod längst ute på bryggan med handen öfver ögonen och riktade den sjövana blicken utåt.
»Två sir jag tydligt, en som ror och en som sitter akterut. Men den som sitter i aktern sir ut som han hade någe bylte som han höll i.»
»Nej,» ropade en af kamraterna bredvid honom, »tre ä’ di! Det där som du tycker va’ ett bylte, det ä’ en som ligger.»
»Jesses i himmelen!» ropade Stina häftigt. »Di har honom med sig död!»
»Nej då, dö’ ä’ han inte! För nu reste han på hufvet!» ropade lotsen.
Båten närmade sig nu allt mera.
»Det är Österman som ror,» utropade fyrmästaren, »det hörs på årtagena!»
»Jonson, Jonson!» ropade Stina utom sig och skyndade så långt fram på bryggan, att Lotta måste hålla henne tillbaka, för att hon inte skulle falla i sjön. »Har du Olof med dig?»
»Ja, Gud ske lof!» hördes Jonsons djupa röst ute från sjön.