»Nå ser ni det, mor Stina!» ropade Lotta, i det hon slog armarna om fyrvaktarhustrun. »Ser ni det, att det var jag som hade rätt!»
»Men, hvarför svarte han inte själf?» frågade nu Stina med nyvaknad oro.
»Ni ropade ju på Jonson,» inföll fyrmästaren helt muntert och gladt, »och pojken skulle väl inte ta’ ordet ur munnen på far sin heller!»
De yngre lotsarna skrattade åt fyrmästarens påhittiga svar, men fyrvaktarhustrun fattades nu af en ny ängslan. Var sonen sjuk eller — — det uppstod en mörk, bitter misstanke i hennes själ — hvarför svarade han inte? Låg han kanske redlös i båten — hade den stora stadens förbannelse, det djuriska ruset, följt honom dit ut och var det den vilde Österman — som — —
Hon hann inte tänka den förfärliga tanken till slut, ty nu slängdes årorna med ett raskt tag upp i båten, och ett dussin händer sträcktes ut för att hindra den att törna emot bryggan.
»Så där, väl rodt var det!» ropade Österman från toften där han satt. »Och ä’ ni nu styfva i armarna, pojkar, så kom ner i båten och hjälp mig att ...»
»Hvad är det med honom? Hvad är det?» ropade modern och skyndade fram.
»Jaså, är ni här, mor Stina? Men lugna er, se inte så illa vild ut — det ä’ inte någe farligt! Han har bara lite’ ondt i ena bene’!»
Hon hörde honom inte, hon skyndade ner i båten, förbi Österman och fram till mannen, som satt med armen om sonens lif och höll honom tryckt intill sig, medan denne med utsträckt ben låg hvilande på toften och höll hufvudet mot faderns bröst. När hon kom fram till dem kastade hon sig ner på båtbottnen, slog armarna om sonens hufvud och frågade hviskande:
»Hvad är det, Olof! På hvad sätt har du gjort dig illa?»