»Jag fick benet emellan båten och skonarn,» svarade sonen sakta och mödosamt, »och di sa’ på lasarettet att knäskålen ä’ krossad på mig!»
»På lasarettet! Har du varit på lasarettet?»
»Ja, mor! Och det va’ Österman som skjutsa mig dit. Och hade inte han varit, så låg jag väl nu på sjöbotten, för ni ska veta att jag föll i, när vi skulle gå ombord!»
»Ä’ ni klara nu, pojkar, så får vi hem’en med detsamma!» ropade Österman som under tiden gjort fast båten. »Men ta’ i’n försiktigt, för di har gipsat bene’ på’n, och får det någon skamfilning, så blir han krokig i knät, om han också aldrig tar i så mycket som en svagdricksputell!»
Och inom ett ögonblick hade fyra par starka armar lyftat upp den unga lotslärlingen från toften, där han låg, och sedan gick tåget i sakta mak upp till fyrvaktarens stuga, där de lade ner honom på soffan inne i kammaren, medan Stina skyndade sig att bädda åt honom i den gamla sängen och Österman och fadern hjälptes åt att kläda af honom.
När de fått honom till sängs och Österman, mindre bullersamt än vanligt, önskade honom god natt och lofvade att höra om honom på morgonen, höll Olof kvar hans hand och sade med tårar i ögonen:
»Aldrig glömmer jag hur snäll Österman har varit emot mig! Aldrig i lifvet!»
»Ah seså!» svarade Österman och försökte se skämtsam ut. »Det var fäll inte för mycke’, när det va’ för min skull du råka ut för’et! Men du ska ha’ tack för en annan sak, du Olle; för aldrig har jag kommi’ så nykter ifrån stan förr, som i kväll!»
Stina kände sig djupt skamsen öfver sina misstankar och ville säga något, men han skyndade sig hastigt ut, utan att vilja höra på hvarken ursäkter eller tacksägelser. När han kom utanför dörren väntade honom likväl en bättre belöning. Där stod fyrmästarens Lotta, och när hon fick se honom, gick hon fram emot honom och sade innerligt, i det hon räckte fram sin tämligen stora, trofasta hand: