»Tack, Österman! Tack för det här!»
»Va’ det alltihop det?» frågade Österman och såg på henne på en gång bedjande och trotsigt.
Då log hon plötsligt öfver hela ansiktet, tog tvekande ännu ett steg, men hejdade sig hastigt, vände bort hufvudet och sökte sakta rycka lös sin hand, i det hon hviskade:
»Det kan väl bli mera en ann’ gång!»
»En ann’ gång ä’ en skälm!» ropade Österman och slog armarna om henne innan hon hann draga sig undan.
Och sedan dröjde det en stund innan Lotta sprang in till sin far, och när hon kom in var hon röd som en drypande blod. Men när Österman om en stund kom in för att få sig en toddy, låtsade båda som om de inte sett hvarann förr än nu.
5.
Det var nära jul innan Olof blef så bra i sitt knä, att han kunde stödja på benet. Och den första tiden han gick uppe måste han begagna käpp, och då han själf var af ett tungt lynne, trodde han naturligtvis, att han aldrig skulle få lägga bort den.
»Det hade varit rätt så godt om jag blifvit kvar!» sade han en kväll till modern, som satt inne hos honom i kammaren, medan fadern var på vakt uppe vid fyren, »för ska jag nu bli krympling, så får jag väl inte ta’ lotsexamen, och hvad ska jag då ta’ mig te’.»
»Så får du inte tala, gosse!» sade modern. »Alltid blir det fäll nå’n råd. Du kan ju bli fyrvaktare efter far, och det ä’ ju också ett bröd, som en kan lefva på! Och du som ä’ ung och kan läsa, du kan nog komma längre än far din och rakt åf bli’ fyrmästare med tiden! Och kan du få Lotta te’ hustru — —»