»Lotta!» upprepade han med en mörk blick, i det han otåligt slog sig på det skadade knät. »Henne får jag aldrig, mor, så mycket vet jag, sedan den där olyckliga färden till stan! Henne tycker Österman om, och hon tycker allt om honom med, tänker jag. Och fast det ä’ en bra flicka, så har jag inte hjärta te’ missunna honom.»
»Hvad säger du, gosse? Tycker Österman om henne — och tror du att hon — — men si, det kan då fäll rakt inte vara möjligt. När hon har te’ välja emellan en tocken rustare som Österman och en så ordentlig pojke som du.»
»Det är nog inte ordentligheten som det kommer mest an på där ve’lag!» återtog han långsamt och tillade sedan, i det han med sväfvande blick såg bort ifrån modern och på det lilla hörnskåpet i rödt och blått, som hängde på väggen. »Och hvad det anbelangar, så gör ni Österman orätt, mor — för han ä’ mycket bättre än jag — och hade inte han varit ...»
»Ja, det ä’ nog bra det, att han fiska opp dig ur sjön och hjälpte dig till lasarettet — men det var ju ändå för hans skull som du fick bene’ mellan båten och fartyget i den där välsignade stormen om kvälln —»
Olof steg upp och gick haltande några steg öfver golfvet stödjande sig mot käppen. Han pustade tungt och strök sig med handen gång på gång öfver pannan, som om svetten brutit fram; därpå tycktes han fatta ett beslut, haltade fram till modern och lade sin hand på hennes arm, frampressande med möda, som om det bränt honom på läpparna:
»Det va’ inte för hans skull, mor — det va’ inte mellan båten och fartyget som jag fick knät mitt förstördt!»
»Hvad i herrans namn säger du, gosse?» stammade modern, i det hon halfvägs reste sig upp från stolen där hon satt.
»Sitt stilla, mor,» bad han sakta och tryckte henne tillbaka ner i stolen, »och si inte på mig, så ska jag tala om för er alltihop, som det va’ från början te’ slut. Det va’ jag som bar mig oförsiktigt åt när vi la’ till ve skonarn, och som gjorde att båten sjönk och att jag själf kom i vattnet. Och det var Österman som kastade sig i och höll opp mig, till di fick kasta ut en ända från skonarn och fick upp oss båda två, fast det blåste så, att han fick brassa back för att inte gå ifrån oss. Och sen fick han lof att länsa unnan för stormen, så att det gick för full fart ända förbi Furusund, och skepparn ville inte stanna och släppa oss opp utan talte med oss att vi skulle följa med opp till Vaxholm — men när vi kom dit, så låg jag och sof och Österman stod vid roret, och eftersom vind höll i sig, så gick han opp på strömmen med en gång. Och när ankaret gått, så gaf kapten oss både pengar och traktering, och Österman ville att vi tvärt skulle gå ombord på en ålandsslup som var på utgående — men det ville inte jag. Jag tyckte det, att hade jag nu en gång kommit till stan, så ville jag också se mig omkring, medan jag va’ där. Och när Österman sa’ att vi promt skulle ge oss åf, så blef jag arg och svarte att det angick honom inte, för jag tyckte jag va’ så mycket karl, så jag kunde sköta mig själf.»
»Och oss tänkte du inte på, som satt hemma och va’ oroliga!» sade modern förebrående.
»Jo, visst tänkte jag på er; men så tyckte jag det också, att när ni inte såg te’ båten och ni visste att det blåste vind inåt, så kunde ni fäll begripa, att jag hade följt med! Och så när vi kommo i land borta ve’ Skeppsbron, så träffa Österman på ett par lotsar från Husarö, som han kände te’, och medan han pratade med dem, så passa’ jag på och gaf mig åf ut på egen hand — och ni ska inte tro, mor, att det var i någon ond mening, utan jag tyckte bara det, att så gammal var jag, så att jag inte behöfde gå och ledas i band som en hundvalp.»