»Och så kom du ut på villovägar?» frågade modern och väntade med bäfvande hjärta på svaret.
»Nej, det gjorde jag inte medsamma, inte! Utan jag gick och såg på stan och de granna husena och gatorna, men så hur det var, så tyckte jag, att jag behöfde mig lite mat, och pengar hade jag ju och så gick jag in på en källare eller någe’ tocke där på en lång, krokig gata borta i själfva stan, där det bodde en hel mängd med segelsömmare — och därinne träffade jag på några sjömän, som gaf sig i språk med mig, och di bjöd på konjak och öl, och så fick jag förstås lof att bjuda dom igen och på det viset blef det i flera omgångar, och när jag kände att jag börja’ bli yr i hufve, så ville jag stiga opp och gå min väg — men då satte di te’ och skratta åt mig, och somliga skällde på mig och kallade mig morsgris och bondjanne, och då blef jag sint och ville smörja opp dom, men så blef vi goda vänner igen, och sen minns jag icke mycket åf alltihop — utom det, att först va’ vi inne på någe ställe där di spelte med långa käppar på ett stort, fyrkantigt bord, där det låg några bollar, och sen va’ vi oppe på ett ställe, där de bjöd på punsch och där det va’ fruntimmer som passa opp, och en af dom — hon var för resten lik fyrmästarns Lotta, fast hon va’ rödhårig — kom och satte sig i knä på mig — och då blef en af di andra arg, och så tog vi ihop och slogs och sen minns jag bara, att jag tyckte di vräkte mig utför en trappa och att jag slog knäet i stengatan, så att det skar i hela kroppen, och sen visste jag inte åf någe mera!»
»Det var samma kväll, som ungfågeln slog ihjäl sig!» mumlade modern mellan tänderna.
»Hvad säger ni, mor?»
»Ingenting — jag tänkte på — — nå, när du kom te’ dig igen?»
»Ja, det va’ morron därpå det, och då låg jag på lasarette’, och knät och hela benet var så styft och ondt, så jag kunde inte röra det en smul. Och det var en ung doktor, som gjorde morronronden, och när jag frågte hur jag kommi’ dit, så sa’ han, att det va’ en lång, ljushårig karl som fört mig dit och han hade fått tag i mig på ett poliskontor, sa’ han — och då skämdes jag som en hund, och när Österman kom dit fram på middan, så tordes jag knappt se honom i synen — — för jag begrep på beskrifningen att det var han som hade fraktat mig dit!»
»Aldrig kunde jag tro att han skulle kunna vara så bra! Men så där ä’ det! En gör allt människor orätt ibland och det värre ändå!»
»Och vet ni hvad han sa’, mor, när jag inte kunde se’n i ögonen?»
»Nej, hvad sa’ han?»
»’Jag undrar inte på att du skäms,’ sa’ han, ’men inte ska du skämmas för mig, inte, utan för dig själf! För sir du, jag har nog smakt på den där ekluten, jag med, och det har sin nytta med sig det också! För sir du, har en inte varit ute för storm, så vet en inte hva’ taljan duger te’, om hon låter sträcka på sig eller inte!’»