»Men hur fick han ut dig från lasarettet?»
»Jo, det va’ den där unga doktorn som hjälpte oss, för när Österman talte om hur vi kommi hemifrån och att ni satt här och inte visste om vi va’ lefvande eller döda, så tyckte han det var rätt så godt att skrifva ut mej me’samma — för om jag bara höll mig still, så att gipsen inte blef skamfilad, så skulle det nog läkas ihop, sa’ han! Och han sa’ att haltningen skulle nog gå bort i längden, sa’ han — bara jag akta’ mig för stadstrapporna — och dom ska jag nog akta mig för hädanefter!»
»Ja, nu kommer du nog ihåg’et — — men hur tror du det blir när haltningen ä’ borta?»
»Jag glömmer det aldrig, mor — det kan ni lita på! Men säg nu ingenting om det här, hvarken åt far eller nå’n annan, för jag lofte Österman, att jag skulle tiga me’t! Men si åt er, mor, ville jag säga’t — för jag tyckte att jag aldrig skulle kunna si på er igen riktigt, innan det var sagdt.»
»Gud ske lof att du tyckte det, Olof!» sade modern glad, i det hon tog sonens händer mellan sina. »Då kan ’en ju hoppas på att du tar dig till vara! Men säg mig nu en sak: tycker du inte om Lotta ändå, och kan du bära det, att Österman får’na?»
»Visst blir det litet tungt, men honom unnar jag en sådan hustru som Lotta. Och när hon i alla fall inte tyckte om mig, så ...»
Det hördes steg utanför, och om ett ögonblick märktes ett kraftigt tag i klinkan. Både modern och sonen vände sig åt dörren till; den öppnades, och in trädde Lotta i stugan och efter henne Österman. Innan mor Stina hann säga sitt »Guds fred» och bedja dem stiga fram, tog Österman till orda:
»Här kommer fästfolk!» ropade han muntert. »Och nu ä’ vi här, för te’ bjuda på bröllop te’ juldan!»
Olof sträckte tigande fram sin hand, och mor Stina steg upp och gick fram till Lotta, som såg skinande glad ut.