»Hå kors, har ni nu kommit sams om’et?» frågade hon, bara för att säga något.
»Sams ha’ vi varit länge!» svarade Lotta och såg på Österman med en trohjärtad blick.
»Det var bara farsgubben som va’ lite genstörtig!» ropade Österman. »Men när han såg att jag kom nykter hem från stan sist, och att jag varit nykter ända se’n, så gaf han me’ sig te’ slut.»
Medan Olof tog Lotta i hand och önskade henne lycka, gick mor Stina fram till Österman, fattade med sina båda valkiga händer om hans väderbitna näfve och sade så sakta, att endast han hörde det, det enda ordet »tack!»
Då förstod lotsen att Olof hade talat om alltsammans för modern, men han låtsade ingenting om, utan ropade helt muntert, i det han slog armen kring lifvet på fästmön sin:
»Och om inte alla märken slå fel, så blir det vinter te’ jul, så vi kan få fyrn släckt och få åka på isen te’ körkan! Och du ska vara med, Olle, om du också haltar en smula! Och raka vägen ska det gå både bort och hem, och nog ska både du och jag, Lotta — och du med, Olof — hålla rätt kurs och akta oss för villovägar!»
»Gu’ gifve det!» tillade mor Stina med sammanknäppta händer.