»Nå, talte di om son sin någe’?»
»Ja då, gubben svor öfver’n och gumma’ snyfta och grät, och di sa’ bägge två att di inte har hört åf’en på åtta år, så di tror båda två att han ä’ dö’. Och gumma’ sa’ te’ slut att det var då väl att ho’ har brorson sin i lifve’ och att det ä’ en ordentlig pojke, så att inte gåln behöfver gå te’ oskylda.»
»Sa’ ho’ ock? Kors, kära far, då ä’ det ju inte så tokigt me’ Magnus ändå!»
»Nej, tacka för det! Och si därför så har jag tänkt tala ve’n nu, när jag kommer hem, och fundera me’n om han inte vill stanna i tjänsten, så får en fäll si se’n hvad det kan bli åf.»
»Och du låss fäll inte om att du varit borta i Ryd?»
»Så gal’n ä’ jag fäll inte! Men hur ä’ det me’ jänta? Har ho’ kryat te’ sej riktigt?»
»Ja vars, nu ä’ det ingen fara me’na. Men hör du, far, hvar ska du nu säga att du har vuri’, när du har vuri’ så länge hemifrån?»
»Jo, jag har tänkt ut att jag har furi’ opp te’ Norrtälje för te’ höra mej för om hafreleverans te’ hösten. Det är en af handelsmännerna där, sir du, som köper opp för dragonerna, och han lär ta’ åt sej allt hvad han kan få.»
Mor Lovisa kunde inte annat än beundra sin gubbes fintlighet, och så kommo de hem i det bästa lynne, och Anders Jonsson nickade vänligare åt tjänstfolket än han gjort på mången god dag.
Sedan han tagit af sig stadskläderna och fått på sig sin gamla vanliga arbetsdräkt, gick han neråt viken, där färjan brukade lägga till, och när den en stund efteråt kom fullastad med hö borta ifrån holmen, ropade han åt Magnus, som stod i fören med en åra, färdig att taga törn emot bryggan: