Det märkvärdiga med den här färden var det, att han dröjde borta i två dar och att mor Lovisa inte visade sig ett spår orolig för det. Hon gick där lugn och flitig som vanligt, och pigorna märkte att hon hade ett och annat att hviska om till Lina emellanåt, och denna såg också belåtnare ut än hon varit på mången god dag.
Magnus syntes inte mycket till hemmavid, ty mellan rågskörden och hvetet, som snart också var fallfärdigt, hade man annat att syssla med. Det låg en stor holme ute i fjärden, och där hade man en duktig höskörd att taga vara på. Det kom senare än det andra gräset, därför att man först lät kräkena beta af holmen på våren, innan man släppte ut dem på hemkanterna, och nu voro drängarna där hela dagarna och hade mat med sig, och när de kommo hem om kvällarna i stora kreatursfärjan, voro de uttröttade och lade sig tvärt att sofva. Flickorna, som voro med för att räfsa, hade inte heller lust att sitta uppe särdeles länge, och därför märkte ingen af dem att Lina och Magnus hade sina små pratstunder borta i björkhagen de två kvällarna som Anders Jonsson var i staden.
På tredje dagen var han hemma igen, nykter som en spik och nyter som en brudgum, dagen efter bröllopet. Som det var en god fjärdingsväg till närmaste ångbåtsbrygga, tog mor Lovisa nya vagnen med fjädersätet och for själf å stad för att hämta honom. Lovisa körde själf, ty de hade kommit öfverens om att det första sammanträffandet skulle vara utan vittnen, och på landsvägen fanns det ingen som lyssnade.
»Nå far?» frågade Lovisa nyfiket, sedan de fått med sig alla sakerna och gamla Brunte väl kommit uppför backen från ångbåtsbryggan: »va’ det som kloka Maja sa’ att hon såg’et i kaffekoppen?»
»Ja, håken i det trolle’, ho’ har allt reda på sej,» svarade Anders Jonsson och smackade åt Brunte, »och det mer än jag trodde’na om. Det har allt sin regala riktighet både me’ fastern och hemmane’!»
»Säg det! Nå, va’ du där och titta på gåln?»
»Jo, du ä’ så säker! Jag träffte Jan Karlsson i stan och slog i honom att jag ville si mej om och köpa någe’ hemman oppe på fastlande’, och han visste en som var däroppifrån och som ville sälja — och så for vi dit.»
»Nå, nå! Va’ du inne hos dom?»
»Lit’ på det du, Lovisa. Och jag titta’ mej omkring, ska du tro, både i stuga’ och på ägerna. Si, jag gjorde mej ärende me’ te’ hälsa ifrån Magnus, efter som jag i alla fall va’ ditåt, och gumma’ blef så te’ sej öfver att hanses husbonne kom te’ dom, så ho’ visste rakt åf inte hur bra ho’ ville.»