»Jaså, ja — det va’ bra, det!»
»Hva’ för det då?»
»Kors, det ä’ ju allti’ bra te’ ha släktingar, vet jag. Men si där har jag ju min gamla stuga — och där kommer Olle emot mej med rumpa’ i vädre’. Ja si, när en har sällskap, så blir vägen kort, heter det. Go’ kväll, Olle lilla! Ja, ajöss med dej då, Magnus. Gå nu hem och lägg dej och bry dej inte om någe’ betyg i morron, inte. Jag ska ta’ och lägga ut kortena för dej, när jag kommer in — och i morron ska du få höra hur det låter.»
Därmed stultade kloka Maja upp emot sin stuga med Olle före sig, och Magnus stod kvar och tittade efter henne, innan han gaf sig af hemåt vid betydligt bättre kurage än förut.
7.
När några dagar hade gått, var allting sig likt igen på Österäng — åtminstone till det yttre. Rågen var inne utan att ha fått regn på sig, Lina var uppe igen sedan morgonen efter kloka Majas samtal med Magnus, och denne hade inte vidare talat om betyget.
Men Anders Jonsson själf gick fortfarande omkring och såg mäkta fundersam ut. Kloka Maja hade, när hon fick sin betalning, och den som var hederlig ändå, råkat fälla några ord om den där fastern uppe i Ryd och om sonen som farit till Amerika och som sedan inte hörts af — och sedan Anders Jonsson ett par kvällar därefter haft en lång öfverläggning med mor Lovisa, öfverraskades folket af att han morgonen därpå gaf sig af på ångbåten in till staden.
Anders Jonsson for annars så sällan som möjligt dit, och i synnerhet var det fallet under sommarmånaderna. På hösten däremot, när hafren och potatisen och fårköttet skulle säljas, då var han ju så illa tvungen, och då hände det allt att han var litet tung i hufvudet, när han kom hem — man träffade ju så många bekanta på ångbåten och så kunde man ju få gå och kursa ett par dagar inne i staden — och något skulle man ju göra på mellanstunderna, förstås.
Det kunde aldrig hända honom mera att han kom redlös hem — han som så många andra; det hade händt honom en gång, och då hade han till på köpet tappat hundra kronor, så den läxan glömde han inte så lätt. De där hundra kronorna hade han fått äta upp åtskilliga gånger, ty mor Lovisa var just inte den som glömde någonting, hur bra och hygglig hustru hon annars var — och det värsta var att hennes herre och man totalt glömt bort att köpa hem garnet till bolstervaret, som skulle väfvas, och de utlofvade ylleschalarna både åt henne och Lina.
Så den stadsfärden glömde Anders Jonsson minsann inte så lätt.