Plånboken låg öppen och en tjock sedelbunt låg instucken i den ena af fickorna, men sedlarna tycktes vara vårdslöst inlagda, så att de stucko fram tämligen synbart, och Magnus kunde se att de voro både blå och gröna och grå.
»Kom fram och sätt dig, Magnus, så får vi talas ve’,» började Anders Jonsson och pekade på en stol vid andra sidan af bordet.
»Ja tack, men nog kan jag stå allti’!» svarade Magnus.
»Sätt dej nu, vet ja’, du kan fäll vara trött efter dagsgörat.»
»Hå ja, det förståss, nog känns det både i armarna och bena!» sade Magnus, klef långsamt fram och satte sig på yttersta stolskanten, inom sig undrande hvad det skulle bli utaf.
»Hur ä’ det nu då? Ska du prompt ha det där betyge’?»
»Ja’ ska fäll det, kan jag tro.»
»Det lär nog inte vara så värst fett där borta på Marbottna, tänker jag.»
»Nej det kan fäll hända; men en ä’ då inte så värst bortskämder.»
»Å, inte har du fäll svulti’ här, det jag kan veta!» svarade Anders Jonsson och höll på att bli sint, fast han sökte hejda sig så godt han kunde.