»Det ä’ fäll inte bara maten en lefver åf!» svarade Magnus och tittade ner på golfvet.
»Åja, ovett kan du få annerstans me’.»
»Det vet jag me’; men det ä’ inte bara det som det hänger på.»
»Nu ska jag säga dej hur jag funderat på saken. Du får samma lön hos mej som di har bjudi’ dej där bortnas och sjöstöflarna och potatislande’, och så lägger jag te’ en kavaj och ett par böxer ...»
»Ja tack, men det ä’ inte lön det kommer an på. Utan det ä’ allt bäst jag får betyge’ utskrifvet ändå. Det ä’ allt på det vise’ att jag vill härifrån, för si jag står inte ut me’t längre.»
»Hvad ä’ det du inte står ut me’?»
»Ja, det kan vara detsamma, det!» svarade Magnus och steg upp för att gå. »Jag kan ju få betyge’ i morron.»
»Men nu ä’ det jag som vill veta hvad det ä’ du inte står ut me’!» sade Anders Jonsson häftigt, steg upp och tog ett par långa steg förbi drängen bort emot dörren, »och du kommer inte ut ur kammaren förrän du sagt mej hvad det ä’!»
»Vill jag komma ut, så nog kommer jag fäll!» svarade Magnus och såg så säker ut att husbonden inte kunde undgå att tro honom på hans ord. »Men jag kan ju gärna säga’t för den del’n, så kan inte Jonsson säga att jag går och humlar me’ någe’. Jag tycker om Lina, och efter som jag ä’ för fattig och för simpel för’na så vill jag härifrån, det är hela saken, och nu vet husbond’ det.»
»Och nu tänker du sätta dej på tvären, för du tror du ska kunna tvinga mej te’ ge’ mej på de’ vise’?»