»Nej, nog vet jag att ni aldrig går in på te’ ge’ mej flickan — men det är därför som jag vill härifrån. Det kunne nog vara den som stannte och ställde te’ elände för er, men si tocken vill jag inte vara, och inte Lina heller. Och si därför ä’ det bäst att ni låter mej gå.»
»Men si nu ä’ jag jämt opp lika enveten som du, och nu vill jag ha dej kvar, för sir du att folk ä’ sturska, det tycker jag inte illa om, när di duger te’ någe’ för resten, och det gör du — det kan jag gärna säja dej midt i syna. Och det ä’ visst bra, det, att du tycker om Lina, men det ä’ därför inte sagdt att hon tycker om dej.»
»Hå, hvad den saken anbelangar ...»
»Jaså, ä’ du så tvärsäker på det? Nå, då ä’ det fäll bäst att vi hör åt me’na själf!»
Därmed öppnade Anders Jonsson dörren till köket och ropade utåt med dundrande röst:
»Lina! Ä’ du där ute, så kom in te’ mej ett tag!»
Det klack till i Lina, där hon stod vid köksbordet bredvid modern, men denna klappade henne på axeln och hviskade hastigt:
»Ge’ dej åf bara, flicka! Du ska få si att nu blir det slag i saka!»
Och med hjärtat i halsgropen skyndade Lina sig in. När hon fick se Magnus där inne, blef hon som en drypande blod i ansiktet, och hon tyckte riktigt att andedräkten stockade sig inom henne.