»Hör du Lina, du,» sade Anders Jonsson och tog tag i henne, förde henne fram och ställde henne rätt emot Magnus, »Magnus här påstår att du tycker om’en, ä’ det sanning, det?»
»Ja, far!» svarade Lina sakta, men utan ringaste tvekan.
»Å i helsike heller! Hur understår du dej ...»
»Ja, far, ni må säga hvad ni vill, men så är det ändå, och jag kan inte hjälpa’t!»
»Nå, efter det ä’ på det vise’, så säj åt den envetingen att han blir kvar då, för jag lär inte rå på’n.»
»Herre min skapare, far ... har jag blifvi’ rakt tokig, eller ä’ det er mening att ... att ... att Magnus och jag ...»
»Jag vill inte att Magnus ska flytta, säjer jag dej, och efter det ä’ som det ä’, så får fäll du försöka hålla’n kvar, när inte jag kan få bukt på’n.»
Nu förstod Lina hur det var fatt, och så slog hon först armarna om halsen på fadern och kysste honom och sedan gjorde hon samma process med Magnus, som i sin ordning lyfte henne upp ett bra stycke från golfvet och dröjde en god stund med att släppa ner henne igen. Men när hon sedan väl kom på fötter på nytt, vände hon sitt glädjestrålande ansikte mot fadern och sade med en segervisshet som riktigt gjorde Anders Jonsson så varm om hjärtat som han någonsin kunde bli här i lifvet:
»Vet ni, far, nu tror jag allt att Magnus inte bryr sej om Marbottna längre.»