Det väckte stor förvåning på ön, när det blef bekant att Anders Jonsson på Österäng tog en simpel dräng till måg; men Österängsfar själf gick omkring och såg småslug ut, och ju mer han lärde känna Magnus som annat än dräng, desto mer tyckte han om honom, och han började på fullt allvar tänka på att själf tillika med mor Lovisa sätta sig ner på en af utgårdarna och låta de unga öfvertaga gården.
Men det märkvärdigaste af allt var att kloka Maja tycktes riktigt hafva vunnit hans gunst, henne som han varit så rasande på. Litet emellanåt måste hon komma till Österäng och lägga ut kortena och spå i kaffesumpen för honom och Lovisa. Och när det aldrig låg någon karl till huset vid en viss gård uppe i Ryd, så blef Anders Jonsson allt mera nyter och glad, och kloka Maja fick mer än en blank riksdaler med sig i kjolsäcken, när hon knogade af hem till Olle och Lotta.
Så kom julen och under den blef det trolofning på Österäng och ett hejdundrande kalas. Prästen själf var med, och där växlades ringar mellan Magnus och Lina riktigt efter handboken, för att det skulle vara så mycket säkrare. Klockaren var också med naturligtvis, och som han var postmästare tillika, så hade han med sig ett bref till Magnus, ett tjockt bref med tämligen svårtydd utanskrift. Den lycklige fästmannen läste det tillsammans med fästmön inne i hennes kammare, och när de kommo ut, föreslog prästen deras skål i ett vackert och med lämpliga bibelspråk späckadt tal.
Skålen dracks, och det klingades med de trolofvade. Kloka Maja var också med, och under det hon klingade med fästmön, tog Anders Jonsson sin blifvande måg litet åt sidan och frågade:
»Hvad va’ det för bref du fick, Magnus?»
»Det va’ ifrån faster min,» svarade Magnus, »di ha fått hem son sin ifrån Amerika, och gumkräke’ ä’ så gla’, så gla’. Hon skrifver att han stannar hemma nu och öfvertar gåln.»
Anders Jonsson tappade glaset i golfvet. Men just nu klingade prästen med sitt och föreslog en skål för de ärade makarna på Österäng, som voro nog goda föräldrar att gifva sin dotter åt den hon tyckte om, om han också inte hade värdsliga ägodelar ... och hvad skulle Anders Jonsson göra?
Han måste dricka och tacka till — men det var inte någon särdeles vänlig blick som han i detsamma slängde af bort till kloka Maja.