»Håken tro’na,» mumlade Anders Jonsson för sig själf och tog ut stegen, som om han känt en kall kåre öfver ryggen.
Kloka Maja satt utanför stugknuten i eftermiddagssolen, när Fiskar-Olles pojke kom stickande genvägen tvärs öfver backen. Maja rensade blåbär, som hon skulle skicka till staden, och Olle låg bredvid henne på dörrtröskeln och kisade lättjefullt i solen, medan Lotta lagt sig på sidan i spånhögen och sträckte benen ifrån sig samt sprattlade med ena vingen då och då.
Pojken stannade på vederbörligt afstånd, stoppade först fingrarna i munnen och såg på katten, drog sedan bort dem igen och ropade litet tveksamt:
»Mor Maja!»
»Ja, hvad ä’ det? Hvad vill du?» frågade gumman och tittade upp med handen för ögonen.
»Jo det är bå’ från Österäng, att I ska komma te’ dom i röaste rappe’!»
»Ä’ det nån åf korna som ä’ sjuka nu igen då?»
»Ne-ej! Det ä’ Lena! Ho’ har dumpi’ ikull ute på gälet!»
»Hvad säger du, pojke?»
»Och di har köri’ hem’ena i skrinda! Och mor Jonsson ba’ att ni skulle ta’ stöpgryta me’ er!»