»Jaså, ja det ä’ bra! Ge’ dig åf och säg för’na att jag kommer. Här har du en näfve blåbär!»
Pojken tog bären och satte af utför backen, som om han hade haft eld efter sig.
Gamla Maja steg upp, hällde försiktigt tillbaka blåbärena i korgen, vek ihop handduken och gick in i stugan, mumlande för sig själf:
»Jo jo men! Den sjukan har jag vänta’ länge, jag! Få nu se, om en kan bota’na!»
En stund därefter hade hon slagit ett huckle om hufvudet på sig, tog en grå påse i ena handen, stödde sig på en lång hasselkäpp, som hon bar i den andra, och gick utför backen med raskare steg än man kunde tro henne om, när man såg hennes böjda rygg och hennes vickande gamla hufvud.
2.
Se här hvad som hade händt!
Lina på Österäng, enda dottern i huset, hade helt plötsligt blifvit sjuk ute på åkern, där hon gått i solbaddet hela förmiddagen tillika med tjänstflickorna på gården och bundit kärfvar vid rågskörden. Hon hade varit munter och glad som vanligt, där hon gick efter Magnus, som var den raskaste af karlarna och hvars lie med hvinande skär mejade den gula, mer än manshöga rågen i mycket vidare halfcirklar än alla de andras.
Det hade varit svalt och daggvått på morgonen, men nu baddade solen hett från molnfri himmel, och inte en fläkt rörde sig öfver det vida gärdet, som låg ett godt stycke från sjön, omkransadt af löf- och barrskog. Men sådant var man van vid under de heta skördedagarna i augusti, och Lina var minsann inte den som plägade gifva sig i första taget, det visste man också.