Så mycket större blef därför förvåningen hos karlarna och förskräckelsen hos kvinnorna, när den raska flickan, bäst som hon gick där lutad för att samla ihop rågen, reste sig upp alldeles kapprak, gaf till ett gällt skrik, slog omkring sig i luften med bägge armarna och föll handlöst framstupa ner bland den hvassa rågstubben, som stack sönder hennes ansikte, så att blodet sipprade fram i pannan och på kinderna.
»Hvad i Herrans namn kommer det åt jänta’?» ropade Fiskar-Olle, som var med i dagsverket för sin stuga nere på udden och som just stannat i slaget för att lägga en ny snusportion innanför läppen. »Jag tror rakt åf att hon fick dåndimpen me’ samma!»
Magnus vände på hufvudet, kastade lien ifrån sig och var framme hos henne med ett häftigt språng. Han kastade sig ner bredvid den fallna och försökte resa henne upp; men när han väl fått upp hufvudet på henne, föll det ner mot bröstet igen alldeles som på en död.
»Lina! Hvad i Jesse namn ä’ det me’ dej!» ropade han förskräckt och försökte resa upp henne på nytt; men när det inte lyckades, blef han alldeles ifrån sig och ropade, utan att bry sig om att han hördes af de andra:
»Kära, söta Lina, du kan fäll begripa att jag bara spetakla med dej! Titta bara opp ett endaste litet tag, så en kan få si att lifhanken sitter i dej!»
»Släpp’ena, Magnus!» ropade Karin, den äldsta af pigorna, halfhögt och pekade bakom sig utåt den mejade delen af fältet. »Där kommer Jonsson, och får han si att du håller i’na, så Gu’ trösta dej!»
»Det angår mej inte! Skaff’ litet vatten te’ badda’na me’. Jesses ni, tänk om ho’ har fått solsticke’!»
»Hvad ä’ det med Lina?» frågade nu Anders Jonsson myndigt, i det han närmade sig med stora steg. »Hvad har du me’na te’ göra?»
»Ho’ föll rak lång i backen, bäst som ho’ gick och kärfva’!» ropade Karin.