»Och gaf te’ ett elemenskade allo!» bifogade Fiskar-Olle.
»Hå ja, det ä’ fäll inte någe’ farligt!» menade fadern lugnt. »Ho’ har fäll förtaje sej lite’, och det går fäll öfver, när ho’ får hvila sej en smula. Släpp’ena du, Magnus, tocke där sköter kvinnfolka om likare än du.»
»Inte ska ho’ fäll ligga här midt i solbadde’ heller!» svarade Magnus, tog ett kraftigt tag om ryggen och benen på henne, lyfte henne upp så lätt som om hon varit en vante och bar henne halfspringande bort till en liten löfdunge, som skar in i åkern på ena sidan.
»Det va’ en huggare te’ orka!» utbrast Fiskar-Olle beundrande. »Det ville jag då inte åta’ mej te’ göra på rak arm!»
Anders Jonsson teg först och ref sig bakom örat, medan han såg mörk ut som ett åskmoln, och ropade sedan åt pigorna:
»Nå, stå inte där och gapa utan ge’ er åf efter och titta om’ena!»
De skyndade sig framåt skogsdungen så fort de kunde, och Anders Jonsson mumlade för sig själf, i det han långsamt masade efter med räfsan öfver axeln:
»Den där Magnus, den ska jag fäll själf sköta om som han ä’ sjuk te’!»
Strax innan han kom fram till dungen, mötte han den unge drängen, som varm och pustande var på återvägen, och i förbifarten snäste han till åt honom: