»Ta’ du opp lien igen och slå råg! Det ä’ du stadd för och inte för te’ kånka på kvinnfolk!»
Magnus svarade inte ett ord; han bara såg på husbonden med trotsig, nästan gäckande blick, och när denne väl gått förbi, vände han på hufvudet och spottade efter honom.
Blixtsnabbt vände Anders Jonsson sig om.
»Spottar du efter mig, din fan?» skrek han alldeles eldröd af förargelse.
»Får en inte spotta nu heller?» frågade Magnus kallt och fortsatte sin gång. »Det vore fäll lagom underligt, om en skulle spotta torrt här, där en inte fått i sej ett gudslån se’n i måros!»
»Ja, vänta mej du te’ Mikaeli!» mumlade Anders Jonsson och gick vidare framåt skogsdungen, där pigorna som bäst voro sysselsatta omkring Lina, som de halfvägs klädt af för att skaffa henne luft.
»Kom inte hit!» skrek Karin. »Vi håller ju på och tar åf’ena kläderna!»
»Hur ä’ det fatt me’na nu då?» frågade fadern och stannade.
»Hå kors, ho’ vet inte te’ sej ett fen, det fattiga lifvet!» skrek Karin som förut.
»Tocke’ förbaskade elände!» svor Anders Jonsson till och slängde räfsan ifrån sig, så att några pinnar röko af.