»Det ska just hända mig tocke här, och det när en har som brådast med rågen!»
»Det vore fäll bäst te’ låta Anna springa hem och säga te’ att di kommer hit med skrinda’, så en får forsla hem’ena!» ropade Karin, som höll på att badda Linas hufvud, hals och bröst, med vatten ur en kopparflaska.
»Asch nej, inte behöfs det tocke amberad!» svarade fadern. »Ho’ kvicknar fäll ve’ igen, när ho’ får ligga och ta’ igen sig en stund.»
Därmed gick han tillbaka till skörden med den trasiga räfsan på axeln.
»Den där frågar då hvarken efter hustru eller barn, bara han ä’ god te’ få in rågen!» sade Karin harmset till de andra flickorna, medan de ansträngde sig att få lif i Lina igen.
Slutligen lyckades det; men när hon väl vaknade upp igen, kände hon sig så matt och eländig att skrindan måste skickas efter, hvarpå hon bäddades ned i den och fördes hem till den förskräckta modern, som var af en helt annan natur än den hårdhjärtade och skördeifrige Anders Jonsson. Och när mor Lovisa väl fått dottern i säng, var det första hon gjorde att få tag i Fiskar-Olles pojke och skicka honom midt öfver ön efter kloka Maja i Gäddviken, säga henne hur det var fatt och be henne för all del inte glömma bort att taga »stöppannan» med sig.
3.
Skördefolket hade ännu inte kommit hem, när kloka Maja klef in i köket på Österäng, där mor Lovisa var ensam och stod vid spisen, där hon nyss satt på potatisgrytan till kvällsvarden.
»Nå, kära Maja,» ropade hon glad och skyndade emot henne halfvägs till dörren, »det var då för innerligt väl att ni var hemmave’!»
»Ja, det kan ni tacka blåbära för!» sade Maja pustande och slog sig ner på en stol nära dörren samt frågade, sedan hon pustat ut litet: »Hur ä’ det me’na nu då?»