»Hå, kära hjärtandes! Men kom nu först fram te’ bole och få er en tår varmt. Kaffepanna’ har vänta’ på er bå’ länge och väl,» trugade mor Lovisa och släpade och drog i gumman, som gjorde det sedvanliga motståndet för anständighetens skull, fast hon inte mer än någon annan skärgårdsgumma ville försaka kaffetåren. »Hur de ä’ me’na, frågar ni? Ja Jesses vet, men nog sir ho’ fasligt eländiger ut, och inte ett skapande ol får en ur’na, och het ä’ ho’ om hufve’ som en bakugn dan före julafton!»
»Kan ni inte veta någe’, som en kan rätta sej efter?» frågade Maja försiktigt och tömde ut koppens halfva innehåll på fatet.
»Det ä’ fäll ni som ä’ kloker och inte jag, kan jag tänka!» svarade mor Lovisa, som inte heller var så dum af sig.
»Hå ja, det behöfver ni inte säja mej,» svarade Maja långsamt och blåste emellanåt på kaffet, »men tocke tar nu allti’ sin tid, och därför tänkte jag att ni ville hjälpa te’; men ä’ det så att ni inte har nå’n brådska, så inte gör det mej någe’. Allti’ får jag veta hvad jag vill.»
Och nu drack kloka Maja sitt kaffe långsamt och betänksamt, som om det varit det enda hon brydde sig om i hela världen.
Det behöfdes inte heller mer för att få mor Lovisas munläder i gång, och det gick åt inte mindre än tre koppar kaffe, innan hon hunnit dela med sig alltsammans.
När därför kloka Maja efter en styf halftimme kom in i farstukammarn, där Lina låg nedbäddad på en pärlfärgad pinnsoffa, visste hon mer än väl hvad hon skulle tänka om det där »solsticke», som flickan råkat ut för borta på åkern. Medan hon hörde på moderns svada där ute, lade hon ihop med hennes tal några ord, som hon uppsnappat borta i Öfverbyn, där hon för ett par dar sedan varit och botat en sjuk kalf, som förätit sig på fuktig klöfver och där pigorna talat om en dans på Jan Olssons loge — och nu hade hon tämligen klart för sig hur landet låg!
Det var kväfvande hett inne i kammaren, och det första Maja gjorde var att hon slog upp ena fönstret och lät den friska luften ute från fjärden spela in i rummet och sedan flyga ut igen, förande med sig några surrande spyflugor. När det var gjordt, gick hon fram till soffan, böjde sig ner öfver den feberheta flickan, strök med sin knotiga svala hand öfver hennes brännheta panna och hviskade helt sakta i örat på henne:
»Inte ska du tro, kära Lina, att Magnus frågar efter Ida i Marbottna. Bättre vett har han fäll än så!»
Lina, som låg nerbäddad med det tjocka täcket uppdraget ända till hakan och som inte ens öppnade på ena ögat, när gumman kom in, kastade hastigt af sig täcket och reste sig häftigt upp till hälften i bädden, så att linnet föll ned från axlarna och lämnade hals, barm och armar bara, såg på henne ett ögonblick med vidöppna ögon, fick sedan tag i bägge hennes händer, kramade dem hårdt i sina och stammade: