»Hvad ... hvad ä’ det ni säjer och hur ... hur vet ni att ... att ...»
»Hå kors, jag vet mycket, jag,» svarade Maja småslugt, »och jag såg nog i kaffesumpen hemma, hvad det va’ som hände på Jan Olssons loge i lördas.»
»Såg ni?» frågade Lina allt mera häpen. »Såg ni att Magnus ...»
»Att han dansa halfva natten me’ Ida, ja! Men hva’för gjorde han’et, tror du? Jo, för han visste att skräddarn, som drog handklavere’, va betalt åf far din att hålla ögona på er — och så för att du dansa’ me’ den där målarn ifrån stan.»
»Ja, det va’ för att han la’ sej ut för Ida. Inte ville jag vara sämre än nå’n ann’.»
»Inte blef du fäll bättre för det heller, flicka. Och nu i dag, när du gick och band efter honom, så slängde han fäll ur sej någe’, kan jag tänka?»
»Ja, han sa’ att Ida i Marbottna va’ mycke’ smalare om lifve’ än jag. Och så att ho’ va’ lätt som en fjäder te’ dansa me’.»
»Och det tyckte du va’ tungt te’ höra på fastande mage? Jojo — jojo! Tocke’ ä’ det med denna här ungdomen. Mycke’ ell i kroppen och lite’ vett i knoppen! Det ä’ så, det ja!»
»Men hur kan ni veta ...?»