»Tror du inte jag me’ har vari’ ung, flicka? Jo, lita på det, du — och lika hvit och rund och mjuk om halsen som du. Fast det ä’ länge se’n — men mins’et gör jag nog i alla fall. Och jag hade fäll en gosse, jag me’ i min tid — och lika tokiga va’ vi som ni ä’ nu. Men väl vure om ni blef mindre utsatta för elände än hvad vi blef.»
»Fick ni inte hvarann’ då?» frågade Lina och drog upp täcket om bröst och hals, men behöll sin sittande ställning.
»Nej, då hade jag fäll inte sutti’ här som kloka Maja!» svarade gumman och torkade med afvig hand bort en klar droppe, som från ögat sökte sig ner på nässpetsen. »Tocken klokskap får en betala för här i väla, och det mer än den är värd ändå.»
»Va’ han fattiger han me’ då, som Magnus?» frågade Lina.
»Nej, kära barn,» svarade gumman, »det va’ rakt tvärs om med oss två. Han var hemmason, han, och fadern hade groft me’ pengar — det va’ jag som var fattig och hade ingenting. Men han ville ha mej ändå, han — fast det gick inte så lätt då som det går nu, inte. Då hade föräldrarna mer te’ säja, och sönerna fick vara kus den tiden. Men det ä’ som det ä’ med det — nu ska vi tala om dej! Tycker du riktigt om Magnus, riktigt så där så du vill vara me’n i både ur och skur, om det så ska vara?»
»Ja, nog vill jag det,» svarade Lina och såg på henne trohjärtadt och bestämdt.
»Och det ä’ inte bara tocket där dansflams emellan er, inte?»
»Nej, teminstingen inte för min del.»
»Är du inte säker på hur det ä’ för hans då?»