»Jo, nog trodde jag jag kunne vara det förut, allti’. Men efter det där schaset med Ida vet jag rakt inte hva’ jag ska tro.»
»Å, tok! Det va’ fäll bara litet afundsjuka för att du dansa’ me’ målarn. Han ville ge’ dej så godt igen, kan du begripa.»
»Ja, men det va’ han som börja!» fortfor Lina envist.
»Det va’ för skräddareländets skull, kära du. Men i alla fall ska jag fäll ta’n i förhör, jag ... så det blir nog bra. Värre blir det fäll te’ få bukt på far din. Du får allt lof te’ bli’ ordentligt skral, innan han ger me sej.»
»Ja, men nu känner jag mig riktigt bra, se’n jag fick tala me’ er,» sade Lina och gjorde min af att stiga upp.
»Stoppa du te’baks fötterna igen,» uppmanade Maja kärft, »för här kommer du allt te’ bli liggandes nåra dar te’. Vi får allt lof te’ sätta skrämbusen i Anders Jonsson, om jag känner’n rätt.»
»Ska jag ligga?» frågade Lina förskräckt; »och tänker ni inbilla far ...?»
»Att du ä’ riktigt sjuk, ja! Det ä’ nog det enda som stöttar. Men hör du, Lina, nu ska du först säja mej en sak på samvete: det ä’ fäll inte någe’ annat imellan dej och Magnus, än ni kan svara för hos bå’ Gud och människer?»
»Hvad menar ni?» frågade Lina och blef som en drypande blod i ansiktet och ända ner på halsen.
»Hå, du vet nog hva’ jag menar! För si, ä’ det så, då vill jag inte ha me’t å göra, utan då får ni hjälpa er själfva, och då får fäll Anders Jonsson ge’ me’ sej i alla fall, för att inte skammen ska’ komma öfver er.»