»Hur kan ni tro någe’ tocke om Magnus och mej?» frågade Lina, och var nu lika blek som hon nyss varit röd.
»Hå kors, jag vet fäll hur’dana pojkarna ä’ och jäntorna me’ för den deln!» svarade Maja lugnt. »Det behöfs bara att den ena vinkar te’, så slinker den andra me’.»
»Sådan ä’ inte Magnus och inte jag heller!» svarade Lina och såg på henne med ren och öppen blick. »Och det vet jag, att hade han gifve’ mej en tocken vink, så hade det allt vuri’ slut oss imellan för länge se’n!»
»Ja, så mycke’ likare då,» återtog Maja med belåten ton; »och då ska jag fäll försöka reda härfvan åt er.»
»Och kan ni det, Maja, så kom ihåg att jag glömmer det aldri’!» sade Lina med fuktiga ögon och tryckte hennes händer i sina.
»Det blir fäll allti’ bra me’ det! Men kryp nu ner igen och si riktigt eländig ut. När far din kommer, så voja dej så mycke’ du orkar och låss som du inte känner igen’en. Och ingen ann’ heller, hör du det?»
»Ja, men mor hon tar fäll ve’ sej illa, om ...»
»Jag ska säga’na ett ol i förtroende.»
»Och Magnus — tänk om han ...»