»Aja, lite’ kan han fäll pinas för Idas skull, eller hva’ tycker du själf?»
»Ja, det förståss, men ...»
»Jag ska fäll hviskan i öra’ då att det inte ä’ så värst farligt. Nu hör jag skördefolke’ komma hem för te’ få sig aftonvard. Skapa dej nu så sjuk som du kan, och ställ dej riktigt yr i hufve’ och skratta inte när jag kommer och stöper öfver dej, det säjer ja dig te’. Och får jag lof te’ ge’ dej någe’ elakt te’ ta’ in, så svälj och grina bara — för di tror nog att det kommer te’ göra dej godt.»
Och med de orden gick Maja ut ur kammaren och in i köket, och hon såg mycket hemlighetsfull och bekymrad ut, när hon kom dit ut, där Anders Jonsson och drängarna intagit sina platser vid det stora bordet, medan mor Lovisa och pigorna sutto vid spisen och afvaktade den stund, då skapelsens herrar hade hunnit stilla sin hunger.
4.
När Maja kom ut från Linas kammare, kastade husbonden en arg blick på henne från bordet framme vid fönstret, där han satt med drängarna och Fiskar-Olle och hade framför sig en väldig portion af den salta strömmingen, som fick en duktig klick smör att simma i, sedan detta blifvit uppsmält af den varma potatisen.
Maja var klok nog att inte låtsa om blicken, utan gick fram till spisen, där mor Lovisa satt, sade helt sakta några ord i öronen på henne och tog sedan sin lilla stöppanna och satte den på elden bredvid grötgrytan. När det var gjordt, började hon gräfva i kjolsäcken efter några blybitar och annat smått, som hon helt långsamt och betänksamt lade ner i grytan, den ena efter den andra.
Karlarna sneglade på henne med nyfikna och undersamma blickar och pigorna drogo sig åt sidan, trots sin stora nyfikenhet, så att det blef ett vördnadsfullt afstånd mellan dem och henne. Den enda som satt lugnt kvar på sin plats var mor Lovisa, som efter de framhviskade orden utbytte en hastig blick af hemligt förstånd med Maja, där hon stod lutad öfver spishärden.
»Du skällde förut öfver att du hvarken fick vått eller torrt,» sade Anders Jonsson snäsigt till Magnus, som hade ögonen spända på Maja och hvad hon sysslade med; »hvarför äter du inte nu då? Hon kan nog trolla, kärngen där borta, utan att du glor på’na.»